Över Härjedalen mot Atlanten.
- danerikblomberg
- 10 okt.
- 8 min läsning
Uppdaterat: 14 okt.
Ja, fast så var det ju inte tänkt.
Men med dagarna fria och okända vägar som frestar kan beslut fattas snabbt.
Efter några dagar hos Bengt i Skärkdalen, nära Ljungdalen, skiljs våra vägar utanför Funäsdalens museum.
Tanken var att slå en loop in norr över i Norge och komma tillbaka ovanför Åre, via Sandvika och ner väg 336. Men 336:an är en grusväg och de kan vara i bedrövligt skick.
Och sedan, Åre, hur kul är det om man letar nya intryck. En sportigare variant av Stureplan.
För det är ju så, att det är så enkelt.
Så enkelt att bara koppla ur det stora bruset av nyheter, sociala medier och surr.
Allt det där man så lätt fastnar i.
Bara ge sig iväg. Hur ofta drömde man inte om det.
När man inte kunde.
Men idag kan jag. Det finns en väldig frihetskänsla där.
Just att det är så möjligt. Så jag åker.
Bilen, vägen och jag. Ingen musik, podd eller radio.
Tyst. Mil efter mil.
Just när jag rullar ut ur Fjällnäs, inte långt från Norska gränsen, landar tanken.
Hur långt är det till havet ? till Norska Atlantkusten.
Jag svänger av och studerar Google Maps. 3 timmar, cirka 20 mil, klockan är 14:30.
Det är perfekt.
Eftermiddagssolen står fortfarande högt när jag kryssar ner vid sidan av älven Gaula.
Bergen reser sig allt högre.
Två praktiska saker måste ordnas. Boende, något i middagsväg och kanske en frukost.
Klockan är närmare 16 när jag stannar vid vägkanten och letar fram ett alternativ på AirBnb.
Orten heter Viggja, några mil väster om Trondheim. Jag får tips av värden att inhandla frukost på COOP Extra längs vägen.
Virrar runt i butiken och försöker få något grepp om det norska sortimentet.
Det blir en norsk variant av Risifrutti, en liter juice, ett par bröd, Norges svar på vår kexchoklad: Kvikk Lunsj och osten Blue Castello.
Efter ett tag når jag en liten ort med en pizzeria. Norska pizzor verkar vara sisådär 50% dyrare än i Sverige.
Allt är ju så dyrt i Norge. Det har man ju hört.
Passar då bra att uppehålla sig lite vid bensinpriserna.
Så där rakt upp och ner och med ögat på vad bensinen kostar i andra storproducerande oljeländer som USA eller Saudiarabien, borde väl bensinpriset vara hyfsat lågt.
Men icke, det är 4-5 kronor dyrare per liter än i Sverige.
Samtidigt är det hård konkurrens mellan bensinbolagen. Såg priser på mellan 18-22 kronor litern för 95 oktan, med bara någon mils avstånd mellan mackarna.
Skatterna på drivmedel är skyhöga i Norge. Tanken är att stimulera bruket av elbilar.
När jag låg och cruisade i turistmak på 80-vägarna blev jag ständigt omkörd av Teslor och tyska suvar i miljonklassen.
Det är mörkt sedan länge när jag landar hemma hos Bente med man och två tonåringar. Huset ligger fantastiskt, mindre än tio meter från fjordkanten. På en sidogavel har de inrett ett rum för B&B.
Dusch och toa delas med värdfamiljen. Frukosten likaså. Jag tilldelas ett hörn i deras kylskåp för mina medhavda COOP-varor.
Lite genant att bara kliva in i en främmande familjs lördagskväll. Men de verkar vana.
Så snart de finner mig installerad sätter de kurs mot andra ändan av huset för “Lördags-tacon”
Jag somnar snabbt men vaknar runt 2 av att något kryper på armen. En mellanstor spindel har lurat i mörkret och ger sig nu tillkänna. Rummet spindelsäkras och jag somnar på nytt.
Det jag kvällen före funnit ut som intressanta resmål för dag 2 är öarna Hitra och Froya.
Sista utposterna mot Atlanten.
Det är en timmes körning till tunneln över till Hitra. Familjen rekommenderar mig att fortsätta över till Froya och det gamla fiskelägret Titran.
Passar mig bra, svag som jag är för allt som ligger längst ut, längst bort.
Tunneln över till Hitra är 5,7 km och tunneln till Froya, 5,3 km.
Det här låter ju mycket i svenska öron. Sveriges längsta biltunnel är Södra Länken i Stockholm med 4,6 km.
Norges längsta tunnel, Laerdalstunneln, är 24,5 km. Den byggdes på 5 år mellan 1995 och 2000.
Raskt jobbat, om än inte på Kinå-nivå.
Man är i färd med att bygga en tunnel på 26,7 km, som ska bli en del av Rogalandförbindelsen.
Ett projekt som ska stå klart 2033 och förkorta bilavståndet mellan Bergen och Stavanger med 40 minuter.
Jag frågar familjen varför de har så bråttom i Norge och berättar att Sverige höll på med tågtunneln under Hallandsåsen i 23 år, till nytta för lokala entrepenörer och oklart antal andra inblandade.
Men Norge saknar Sveriges bredare syn på entrepenörskap och lokala arbetsmarknader.
Nej, i den sena kvällen säger jag faktiskt inget till familjen om detta.
Inte heller att kostnaderna drog över med uppåt 9 miljarder eller att tågets förkortade restid beräknades till 7-12 minuter .
Den lilla men dock påtagliga diskrepensen mellan våra språk ger inte utrymme för några ironier.
Det är 10 år sedan tunneln under Hallandsåsen blev klar och minnet börjar blekna.
Bra så, låt norrmännen fortsatt lita på storebrors kapaciteter inom industri och tech.
För vad gäller tunnlar och broar, där kan vi bara lyda goda råd av grannarna.
Vädret denna dag är kraftigt omväxlande, går mellan sol, regn, sol och skyfall.
Det ger tillfälle till många stopp och bilder längs vägen.
Det är väldigt tomt och ödsligt längst ut på Titran. En karg natur.
Den där lite sköna atmosfären av eftersäsong har flytt.
Anas kan stimmiga cafèer i tidigare fiskebodar och ateljéer där reklam för sommarens sista utställning fladdrar i vinden.
Det är ju det här med Norge, den fantastiska naturen, de branta dalgångarna och fjorden långt därnere. Och extra bra gör det sig en dramatisk väderdag som denna.
Norge återvänder jag alltid till.
Det börjar bli dags att fundera på fortsättningen av dagen och var kvällen ska landa.
Något jag bespetsat mig på är att åter få köra Atlanthavsvägen. Den spektakulära vägsträcka söder om Kristiansund där broarna böjer sig ut över Atlantens bränningar.
Vi var här 1997 när barnen var små, 28 år sedan.
På vägen dit kan jag välja mellan E39 som är snabbare och går en bit in i landet eller väg 680 som slingrar sig tätt intill fjorden.
Jag har inte bråttom och väljer den senare. Ett mycket bra val ska det visa sig och det är längs den vägen jag tagit de flesta bilderna.
Resan inkluderar en bilfärja. Jag har sett att det ska finnas något Autopass som man kan ladda ner, där bilfärjor kan betalas i förväg.
Verkar krångligt för mitt ringa behov. Så jag chansar och kör på så får vi se vad som händer.
Mycket finurligt ska det visa sig.
Bland alla dessa runt 30 bilar sätter en av färjans matroser direkt kurs mot mig efter avgång. Någon kamera som läser av uppenbarligen. Swish med kortet och ett glatt norskt “takk”.
Jag knackar åter upp “booking” och Airbnb. Vad finns i Kristiansund denna söndagkväll. Fastnar för Thon Hotel Kristiansund, 1130:- norska med frukost, weekendpris.
Jag kan ofta glädjas åt bilens GPS och här i Kristiansund visar det sig vara ett otroligt kryssande mellan gator, torg, kajer och gränder innan jag landar vid hotellet.
Kristiansund ligger tätt ihop över 4 öar. Just på kanten till Atlanten.
Kristiansund och Kristiansand, upplagt för missförstånd, Kristiansand ligger nere vid Norges sydspets. KSU respektive KRS på flygspråk.
Mannen bakom Thon Hotels är en av Norges verkliga entrepenörshjältar, Olav Thon.
Han byggde under sin livstid upp ett konglomerat inom restaurang, hotell och fastigheter etc. Första hotellet var Bristol i Oslo som inköptes 1974 och som än idag är juvelen i kronan.
80 av de 93 hotellen ligger i Norge, varav 16 stycken i Oslo.
Inget sker av en slump och utan att gräva i Thon Hotels historia och försöka förstå nyckeln till framgång kan jag bara konstatera att Thon Hotel Kristiansund är ett mycket väl fungerande hotell.
Den prisbelönta frukosten baserad på lokala råvaror är bland de bästa jag inmundigat. Ett frukostkoncept som gäller över hela hotellkedjan.
Olav Thon gick bort hösten 2024, 101 år gammal.
Dags att ta kurs mot Sverige.
Första attraktionen är Atlanthavsvägen som jag når på en dryg halvtimme från Kristiansund.
Dagen börjar i grått och regn. Det gör inte så mycket, spännande skiftningar i grått tornar upp sig runt Atlanthavsvägen.
Jag stannar och tar en promenad och några bilder där de byggt ett promenadstråk runt en av holmarna.
Atlanthavsvägen stod klar 1989. Den är drygt 8 km och blev 2005 vald till “århundradets norska konstruktion”.
Snart spricker solen upp och jag får en behaglig resa österut genom det norska fjällandskapet. Under natten har den första snön pudrat fjällkedjorna.
Något som slår en när man idag reser genom Norge är den höga standarden. Ytterst få förfallna hus och lador.
Annat var det vid barndomens semestrar på 60-talet.
Norge var fortfarande ett fattigt och medfaret land som inte återhämtat sig efter andra världskriget.
Mycket stod på trekvart.
1968 hittade Phillips Petroleum den första oljan. Utmärkta norska serien “Lyckolandet” som gått på SVT Play i 3 säsonger ger hela historien.
Efter ett par timmar når jag Dovrefjell-Sunndalsfjella nationalpark. Dovrefjell är berömt för sitt Myskoxebestånd.
Ett verkligt märkligt djur.
En osannolik jätte med uråldrig historia. Som klippt ur någon av Steven Spielbergs “Jurassic Park” filmer men i högsta grad levande.
Enda kvarvarande naturliga populationerna finns i norra Kanada samt på Grönlands nordöstra kust. Ett flertal inplanteringar har gjorts runtom i Världen under de senaste 100 åren.
Få har lyckats.
Ett av dem är Dovrefjell där de första myskoxarna inplanterades 1947.
Sakta men säkert och bitvis strapatsrikt har antalet ökat och i våra dagar finns ca 200 Myskoxar på Dovrefjell. Man har beräknat att det är vad fjället klarar av vintertid och skjuter därför av överstigande bestånd.
På det gamla fjällhotellet Dovregubbens Hall kan man emellanåt erbjuda hamburgare på Myskoxe, de kallar den “Myskos” Köttet kommer i regel från djur som avvikit från fjället och måste avlivas.
Den smakade utmärkt kan jag meddela.
Dags att planera inför kommande övernattning.
Skulle kännas bra att åtminstone komma över gränsen till Sverige. Eftermiddagen börjar bli sen.
På Airbnb dyker några stugor upp. Utbudet är starkt begränsat.
Fastnar för en jaktstuga i Gördalen, i närheten av Särna. Enligt GPS-en ska jag vara framme mellan 21 och 22.
Det börjar skymma. Jag möter väldigt lite bilar längs väg 26 i Norge och vidare på väg 70 i Sverige.
Strax före Särna svänger jag av mot Gördalen, det är närmare 5 mil rakt ut i skogsmörkret.
Jag landar till sist i en kylslagen stuga. Får igång elementen och törnar in.
Morgonen därpå är det strålande sol. I dagsljus kan jag konstatera att det fanns lite fler hus i området.
På väg till bilen möter jag en trevlig man på morgonpromenad med jakthunden.
Jag undrar med frågande stockholmsmin vid vilken världsände jag hamnat. Jaktstugan ligger på en tomt tillsammans ett större boningshus. Det visar sig att han är kusin med kvinnan som äger husen.
Det är det gamla tullhuset, norska gränsen ligger inte långt härifrån. Därav byn Gördalen.
Vägen ner till Gördalen går intill Fulufjällets nationalpark. På vägen tillbaka kan jag konstatera att det är oerhört ödsligt. Inte många bosättningar.
På andra sidan nationalparken, via Särna, går vägen ner mot Sälen.
Jag lämnar skogarna bakom mig. Snart passeras Mora.
Västerås nästa.
Eller Westra Aros som det hette för 1000 år sedan.
Stråket Västerås, Enköping, Uppsala. Är det Sveriges vagga ?
Därom tvista historikerna.
Men för mig, uppväxt i Mälardalen, i likaledes uråldriga Sigtuna, framstår orterna som något ursvenskt.
Det är kolsvart de sista milen på E18 mot Stockholm. Ett par vägbyggen begränsar vägen till en smal fil i vardera riktning och hastigheten till 100. Jag håller 80.
Jag brukar tänka 150 år tillbaka när de här vägarna bara var en stig där ett par främlingar kunde mötas och växla ett par ord.
De skulle se oss idag.
Kamikazepiloter bakom varsitt plåtskal som med några meters mellanrum får hoppas att den mötande håller tungan rätt i mun. Fascinerande hur anpassningsbar människan är.
Jag överlever även denna gång och 21:30 svänger jag av Ulvsundavägen i Bromma för de sista metrarna upp till Abrahamsberg.
För att kopiera och dela texten. Klicka på symbolen nedan.
Kommentarer