Från verandan.

En sommar har sent omsider anlänt.

Hängbjörken vid verandan ger behaglig skugga.

Slött och planlöst stryker tankar ikring.

Kasberget, Gamla Grisslehamn

Letar fäste.

Kilar fram likt en vederkvickt abborre ur vassen, ger upp och glider tillbaka in i hjärnbarkens mörker.

Är det inte lite väl varmt nu ? Ska man rent av klaga. Skamliga tanke.

Det svänger snabbt i våra svenska somrar. För en vecka sedan brakade helvetet löst här på Väddö.

Skyarna öppnade sig på vid gavel i natten och släppte lös alla gudars värsta blixtar och kanoner. Yrvakna sommarstugegäster bligade mot natthimlen.

Alla på benen. Tror jag. Utom jag.

Hörde en rejäl bang vid pass 03:00 men somnade strax om. Det kom 40 millimeter på någon timme.

Jag sover väldigt bra. Alltid gjort. 8-9 timmar per natt året runt. Samt gärna någon ”näppe” dagtid.

Under åren jag hade affärsresebyrån kunde rytmen störas när problem hopade sig.

Någon kundrelation, en personalfråga. Något som skavde.

Det var som att kroppen, eller hjärnan då, krävde att jag skulle vakna och ta tag i problemet.

Kom igen nu. Ligg inte här och såsa runt i oklara drömmar och fantasier.

Denna vargtimme. Obarmhärtig. Bara du, rummet och mörkret.

Vaken med ett ryck och problemet drabbande som blixtslag. Blev det än värre allteftersom timmarna gick ?

Nej faktiskt inte. Sakta brukade nya möjligheter träda fram. En gåva.

En kuslig erfarenhet av begränsad tankeverksamhet fick jag erfara 2021 efter att jag på sommaren kraschat på cykel. Inga allvarligare skador kunde konstateras.

Men efter några veckor började oroande tecken framträda. En seghet i både tal och skrift.

Vad var detta ? Ett begynnade ålderstecken ?

Omgivningen noterade. Närstående, medarbetare och gamla kunder.

Vad är det med Danne ?

Ett sorts klimax inföll en dag i september när jag skulle trycka ut en flygbiljett.

Kommandot lyder: TTP (Ticket Transaction Process)

Hur svårt kan det vara ? Jag har använt kommandot tiotusentals gånger sedan 1990-talet.

Men jag kunde inte finna på det. Det var som bortblåst.

Hur jag än vände och vred på de tre bokstäverna landade ingen flygbiljett.

Senare samma dag såg omgivningen till att jag blev förpassad till akuten på St Göran.

Trots hjälm och trots röntgen såg ingen den förrädiska lilla blödning som slagit rot. Den stannade upp, koagulerade, men fick inte plats.

Veckorna gick.

Det blev trångt där bakom barken. Gamla och nya tankar slogs om utrymmet. Panik uppstod och inga hamnade rätt till sist.

Så kan det gå. Fast hjälmen är på.

Den isländska läkaren frågade om jag ville vara nedsövd eller inte vid operationen samma kväll.

Vad är bäst frågade jag. Om möjligt är operationer med vakna patienter att föredra, svarade läkaren.

Så fick det bli. Framåt 23 på kvällen var det dags.

Borren närmade sig och bröt strax igenom skallbenet. Ljudet var öronbedövande.

Blod sipprade fram. Återhämtningen kunde ta vid.

Tankar på sommarveranda.

Tankar i vargtimme.

Tankar som inte får plats.

Tanken var att det här skulle handla om något helt annat.

Men.

Jag sa ju det, det är alldeles för varmt.

Till starten på min hemsida: Den stora ledigheten.