Världens första superstar.

När jag under 2025 fann vykortshandel som en ny hobby dröjde det inte länge förrän en osedvanligt vacker kvinna återkommande dök upp.

De flesta vykorten var från åren runt 1900 och med hennes signatur skriven nedtill.

Vem var hon ?

Clèo de Mèrode 1910

Clèo de Mèrode föddes i Paris 1875 som oäkta dotter till den wienska baronessan Vincentia Maria Cécilia Mèrode (1850-1899) och den österrikiske domaren och advokaten Teodor Christomannos (1854-1911)

Hon växte upp i ett katolskt hem och kallades kärleksfullt "Lulu" av sin familj. Från det hon var 7 år studerade hon vid "Paris Opera Ballet School" och vid 11 års ålder debuterade hon professionellt på Parisoperan. 

Hon landade precis rätt i “La Belle Époque” (den vackra eran). Den period i Frankrike och Europa från slutet av 1800-talet fram till första världskrigets början, som präglades av framtidshopp, fred och kulturell blomstring. 

Clèo de Mèrode blev en mycket populär ballerina och varietédansare. Ändå ville många hävda att hennes framgång inte berodde på hennes talang utan på hennes utseende.

Redan som sextonåring hade hon lanserat sin signaturfrisyr – knut i nacken och håret lagt över båda öronen. En så kallad chignon. Parisiska modemedvetna kvinnor tog snabbt till sig frisyren, men trots detta uppstod rykten om att de Mérodes öron var missbildade eller helt enkelt saknades. 

Vykort.

Hon gav strax svar på tal genom att ge sig ut på Paris gator med blottade öron.

de Mérode förklarade senare om den trendsättande frisyren:

"Det var inte alls genomtänkt; det bara hände. Som barn bar jag fyrkantig lugg. Den föll mig i ögonen när jag var koryfé på Operabaletten så jag fortsatte att skjuta tillbaka den från mitten.

Gradvis växte håret, så för att förhindra det att falla framåt knöt jag upp det i en knut. När stora hattar blev på modet var det svårt att fästa dem utan vaddering, så jag uppfann en liten dold krona"

Frisyren fortsatte att vara populär i årtionden och så sent som 1941 kallade amerikanska tidningar den för "Cléo de Mérode-frisyren".

Tidens stora konstnärer och fotografer avbildade henne. Hon var den första kvinnan vars foton spreds över hela världen på vykort och idolkort.

Hennes genomslag fick extra bärkraft av den vykortsboom som grasserade de första åren på 1900-talet.

Clèo de Mèrode blev Världens första superstar.

Hennes liv kantades av fantasifulla historier kring romanser med kungar och furstar. Framförallt ryktet om en romans med Belgiens dåvarande kung Leopold II förföljde henne.

I sina memoarer som kom ut 1955, "The dance of my life", skriver hon;

"Jag var fullständigt förbryllad över de dimensioner som den här historien fick. Berättelsen om min kontakt med Léopold spreds snabbt över Frankrike, genom Europa och runt om i världen.

Karikatyrer, skvallerkolumner, sånger och sketcher visade kungen och mig mysandes, delande ett restaurangbord, öppnande champagne på Maxim's, på en kryssning, i en Pullman, och så vidare ... Jag visste inte vad jag skulle tycka om sådan överdriven publicitet; det chockerade mig"

Paris ca 1900.

År 1897 anländer Clèo de Mèrode till New York, där hon under en månad medverkar i pjäsen "Faust" hos "Koster och Bial". Ett berömt underhållningskomplex under sent 1800-tal, känt för sina stora Music Halls (varietéteatrar).

Hennes uppträdande var mycket efterlängtat, men en besvikelse enligt tidningarna.

"Munsey Magazine" skrev; "Cléo de Mérode kan återgå till sin oansenliga position bland balettdansarna på Parisoperan"

Och även om pressen berömde hennes skönhet, menade de att hon inte kunde dansa; de Mérode svarade på kritiken;

"Tidningarna påstod att jag var ett misslyckande, men de ljög. Jag gladde amerikanerna oerhört mycket. Tidningarna låtsades att jag dansade dåligt, som om amerikanerna kunde se det. De vet ingenting om dans och gillar inte baletter."

I en annan intervju sa hon:

"Jag dansar de antika danserna, Ludvig XIII, Ludvig XV, gavot, pavan, menuett, och jag ledde Royan Louis Gannes balett av Fryné. Jag är klädd av en riktig sömmerska. Jag kan musik mycket bra och spelar piano. Jag vet hur man arrangerar en fruktkorg, placerar blommor i en jardinière och rör vid en bok utan att förstöra den.

Jag har läst poeter och historiker. Jag bär strumpor som är lika fina som vävd dimma. Vilka andra prestationer ska jag tala om?"

Även om hon kritiserade amerikansk kultur hyllade hon amerikanska kvinnor och noterade:

"Det vore skandalöst att inte beundra Amerikas kvinnor. De är inte som oss. Det är synd för dem att de inte är franska, men det kan man inte göra något åt. Men de vet mycket mer än vi och har ambitioner i många riktningar som vi i vårt land aldrig känner."

Trots besvikelsen kunde hon trösta sig med att förtjänsten var över fyrtio gånger sin ordinarie månatliga lön i Paris, vilket också fick kritik, och resulterade i att de Mérode avfärdades som en "artikel de Paris" – lockande, men värdelös.

Skulpturen "La Danseuse" från 1896 av Alexandre Falguière med de Mèrode poserandes intill. Målaren är Carlos Vazques y Obeda. Clèo de Mèrode förnekade bestämt att hon hade poserat för skulptören och stämde densamma.

År 1898 tilldelades de Mérode första pris vid en utställning av "New York Camera Club" som den vackraste kvinnan i Paris.

Signaturfrisyren och hennes vackra ansikte överskuggade ofta hennes stora talang. Hon var dansaren som väckte uppståndelse var hon än visade sig. 

Den svenska teaterledaren och regissören Anna Hofmann-Uddgren (1868–1947) träffade de Merode i Paris vid ett flertal tillfällen och försökte övertyga henne om att komma till Sverige för att uppträda vid Hofman-Uddgrens "Cirkus Varieté på Djurgården" (nuvarande Cirkus).

Ansträngningarna gav resultat och 1903 och 1904 var hon både i Stockholm och på turnè i landsorten.

Sverige fick Cleo-feber.

Garden party i Stockholm 1904. Foto: Anton Blomberg. Musik- och teaterbibliotekets fotosamling.

Hennes berömda frisyr var nära att utlösa en konflikt bland kvinnliga arbetare där de beordrades att sluta bära chignon på jobbet.

Vykort med hennes bild såldes i massupplagor, folk trängdes för att få en glimt av stjärnan när hon rörde sig på Stockholms gator.

Besöket och föreställningarna i Sverige fick stor medial uppmärksamhet. Tidningarna var lyriska.

När hon återvände till Paris lämnade de Mérode över 3 000 kärleksbrev från sina tyska och skandinaviska beundrare till redaktören för "Le Figaro" ,varav många senare trycktes .

Efter första världskrigets slut var hon ovillig att acceptera utländska uppdrag. Istället uppträdde hon i de franska provinserna tillsammans med den manliga dansaren Serge Peretti.

Hon fortsatte att dansa fram till slutet av fyrtioårsåldern. 1924 flyttade hon till Biarritz vid den franska Atlantkusten.

Under sitt resterande liv fram till sin pension 1965 undervisade hon i balett.

Clèo de Mèrode var aldrig gift och fick inga barn, men hon hade två kända längre relationer med män under sitt liv.

I en intervju från 1897 förklarar hon att hennes största kärlek var dansen och lade till:

"Min själ sitter ibland i mina fötter, tror jag. Jag kan dansen, jag kan figuren, men på något sätt glömmer jag allt och lämnar det åt mina fötter. De vet. De gör aldrig misstag. Hur länge ska jag dansa? Så länge jag lever och kan röra mig. Jag vill inte bli betraktad som en av de kvinnor som någonsin kommer att erkänna att de är förgångna. Jag kommer aldrig att bli det, aldrig." 

Vykort.

Clèo Mèrode avled i Paris den 17 Oktober 1966 och begravdes på kyrkogården Père Lachaise Cemetery.

Nu hundra år senare kan konstateras att fascinationen för Clèo de Mèrode, ikonen från "La Belle Époque", lever vidare.

Så även i Sverige.

Vykorten på  henne som en gång trycktes i massupplagor förblir sällan osålda.

Copyright text: Dan Blomberg 2025

Inspiration och fakta: Ett flertal källor på internet.