På andra sidan oceanen låg Vallbyvik.
Ett mörkt vatten vars strandkant vi barn vid guds nåde inte fick närma oss. Och det var inget som ifrågasattes. Far Leons ord var lag.
Men visst var femåringen nyfiken. När jag blev tillräckligt stor kunde jag stå på en pall på övervåningen och genom ventilationsfönstret i taket kika ut över sjön. Mot det stora okända.
Vilka bodde där i husen på andra sidan ?
Det var inte förrän långt upp i vuxen ålder som jag fick höra talas om de tragiska drunkningsolyckor som drabbat Sigtuna stad. En vinterdag 1944 drunknade 3 barn i sjuårsåldern vid samma tillfälle.
Och pappa själv var ytterst nära att gå samma öde till mötes,10 år gammal. Men det har vi fått veta först på senare tid efter att min bror bläddrat i gamla nummer av Sigtunabygden.
Så det var inte konstigt att han var kompromisslös i denna fråga.
Men varför berättade han aldrig om de här händelserna. Annars var han inte särskilt hemlighetsfull. Tvärtom öppen med det mesta.
Paradoxalt nog var han först ut på isarna efter att de första kalla nätterna gjort sitt jobb, sina hundra pannor till trots. 4-5 cm räckte gott.
Och det visste grannarna, att hade Leon varit ute på isen var det säkert för övriga.
En varm sommardag i mitten av 60-talet besegrade jag min ocean och simmade de 500 meterna över till Vallbyvik. En av kompisarna i Sjudargården, Lennart, ställde upp med följebåt.
Det är än idag det längsta jag simmat i mitt liv. Någon säl blev jag aldrig. Trots uppväxten vid Mälaren.
Under alla somrar på 60-talet trafikerade turbåten Torsund sträckan Uppsala-Skokloster-Sigtuna.
Den drev upp stora svall som räckte ändå in till Sjudargårdens stränder. "Nu kommer Torsund !!...", hojtades det mellan husen och samtliga små vågnördar rusade ner till stranden.
För optimal upplevelse rodde vi ibland ut och mötte Torsund.
Ytterligare ett par år senare tog jag och barndomsvännen Tomas oss till Vallbyvik landvägen, via Erikssund. En heldags expedition inklusive stopp för saft och smörgås.
Det regnade minns jag. Och någonstans ifrån hade vi fått låna en tandemcykel. Det var ett riktigt äventyr.
Den lilla badstranden i Sjudargården finns kvar än idag. Så när jag återvände till Sigtuna för en andra sejour i mitten av 90-talet kunde våra egna barn plaska runt vid samma strandkant.
Jag vet inte om de förundrades lika mycket över Vallbyvik på andra sidan sjön som jag en gång gjorde.
Vid ett tillfälle tog jag med dem på en biltur utan att säga vart vi skulle. Resan gick till Vallbyvik . Väl där och uppe på berget frågade jag om de kände igen sig.
Det gjorde dom inte. Men titta där då, sa jag, och pekade tvärs över sjön. Där ligger Sjudargården och där till vänster ser ni vårt hus.
Överraskade barn är alltid tacksamma att studera. Och kanske minns dom ögonblicket än idag.
Alldeles intill badstranden fanns förr en större brygga som på 60-talet endast bestod av några ruttna pålar som Mälarleran vägrat släppa greppet om.
Idag är bryggan sedan länge borta. Men stranden segar sig kvar generation efter generation.
Och vyn över oceanen mot Vallbyvik med de mystiska husen går att beskåda än idag.
