Sjukhuset.
Fredag 20 Oktober 2023.
Jag ska precis kliva ur duschen när det händer. Som att en jalusi dras ner över vänster öga.
Det är inget nytt. Har hänt förut på senare år. Sen försvinner det inom 5-10 minuter.
Men det här är värre.
Då har det rört sig om ett begränsat synfält. Håller jag för det andra ögat ser jag ingenting på det vänstra. Men precis som tidigare är synen återställd efter 6-7 minuter.
Nu bestämmer jag mig ändå för att försöka ta reda på mer.
Söker på ”tillfälligt synbortfall” och översköljs av olycksbådande information, stroke och åk till akuten etc.
Men hallå, hold your horses ! Jag har inte fått någon jäkla stroke.
Och det är ju bra.
Jag menar, ur all information som finns på webben kan man alltid plocka ut något som passar för stunden.
Det landar i något som kallas ögonmigrän.
Symtomen stämmer bra och har inget dödsbringande över sig. Check på den.
Jag skriver några informativa och lugnande rader på familjens messengerlina och tror därmed saken är utagerad.
Livet går vidare.
Men icke.
”Men det där borde du nog kolla upp lite noggrannare”…..”har du kollat med 1177 ?"Etc.
Ok, det här kommer jag inte undan, det är helt klart.
Lika bra ta tjuren vid hornen.
Det är 17 före i telefonkön på 1177 innan Carina på Medhelp landar i örat. Jag förklarar vad som är problemet och, ja, jo.
Men jag sänder dig ett sms, klicka på länken så får vi en videolänk där jag kan titta närmare på ögat.
Plötsligt är jag åter i något jag trodde mig lämnat för gott, flashar med stressiga pandemi-teams-nunor kommer upp.
Nu ser jag dig ! Ser du inte mig ? Nej bara hör. Har du prövat trycka på…..?
Vi ger upp och samtalet fortsätter. Visst, kanske ögonmigrän men slutrekommendation “better safe than sorry”: ett besök på Sankt Görans akut.
Igen. 2 år sedan sist. Cykel-i-backen-hösten.
Nummerlapp, väntan. Och väntan.
Akuternas väntrum är en sällsynt glåmig och kraftlös historia.
På en widescreen rullar livesändningen från Moderaternas partikongress i Umeå.
Ingen orkar bry sig.
Plötsligt, Kadong !! och den stora dubbeldörren in mot läkekonstens labyrinter fläks upp….”Majbritt ?”…”Abib ?”… nedräkningen fortgår.
Mat, tänker jag, det här kan ta tid. Vad finns i betalmatboxen tro.
Den står mitt i väntrummet och den som reser sig får plötsligt allas blickar på sig.
Hmm, tonfiskrulle låter bra.
Hur funkar den då ? trycka på önskad produkt först ? mata in kortet först ?
Trycker in kortet på vinst och förlust och något verkar hända längst inne i plåtskåpet.
Det flashar till på den lilla skärmen, 69:-, och en röst förklarar ljudligt ut i väntrummet att kortcheck ska ske.
Sekunderna tickar iväg, och ja, kortet godkänns !
Spänningen lättar och tonfiskrullen rasslar ut.
Tänk fasan att stå där sugen på en sketen Snickers för 18 spänn och få besked i högtalaren att köpet ej godkänns.
Vilken loser.
Men det är en bra förvarning till vad som väntar på andra sidan. Glöm din personliga sfär, här är vi alla lika, allt syns.
Kadong !! slussen öppnas, ”Dan ?”
Så här långt har det flutit på bra och strax står läkare Gunnar, 33-ish, framför mig. Rutinerat lyssnar han på mig ett par minuter och sedan är saken klar.
Vi måste ta in dig över natten och titta närmare på det här.
Men, nej men, den här ögonmigränen då ? Just jalusibeskrivningen när mörkret föll beseglar mitt öde.
Det kan mycket väl vara en ”tia”
Och bilen på kortparkeringen !?
Och premiären av Scorseses ”Killers of the flower moon” som ligger bokad imorgon !?
Ok, kapitulation. Lika bra få det här överstökat.
Jag är ju trots allt 67, s e x t i o s j u.
Inget Lundellskt skimmer över den siffran nu, Blomberg.
Ganska snart får jag klartecken att förpassas fem våningar upp till avdelning 32 på neurologen.
Efter en habil mikromiddag i dagrummet står det klart: sa dom inte det nere på akuten ?
Det finns bara sängplatser i korridoren. Salarna är fulla.
Det här har man ju hört talas om, men var det inte pandemi då ?
Eftersom jag är en sansad och väluppfostrad sälle, sprungen ur småländsk mylla och strävsamma Mälartorpare, tar jag in ödet utan större åthävor.
Samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över de som river upp himmel, jord och flygplatsdiskar.
Om dom nu finns kvar som förr.
De som känner chefsläkaren, flygbolagschefen och Kungen och det här ska minsann tidningarna få veta etc.
Dagens sådana, hur ser dom ut ?
Oklart, men en välartikulerad narcissist-psykopat-light hittar väl alltid en väg framåt, oavsett tidsepok.
I skiftande kostymer.
Kanske nu i form av en nätverkare från “orten” i cashad-NK-Haglöfs-jacka och med hotbilden “jag skjuter din morsas granne om du inte fixar det här. Nu !”
Hur som helst, jag installerar mig längs ena väggen långt ner i korridoren.
Lyckas tigga till mig en extra skärm och får därmed hyfsat privat känsla.
Men sova går inte.
Mycket på grund av att jag hamnat precis under en “bippande” larmsignalsanordning som personalen sällan larmar av efter genomförd rumsutryckning.
Verkligen enerverande.
Jag samlar ihop mig för en utbrytning.
Hörde jag inte för en timme sedan mannen i sängen bakom bli erbjuden sängplats på sal, men tackade nej ?
Stärkt av informationen gör jag strax före midnatt rycket.
Nej finns ej, men vänta ett tag säger han och försvinner ner i korridormörkret.
Jo, det finns plats på en “två-sal” på nästa avdelning. Bingo.
Därmed landar vi i en annan aspekt vid sjukhusvistelser. Andra patienter.
En källa till tidsfördriv och reflektioner. Vilka är dom, hur kom dom hit. Ett pussel läggs.
Besökare, är det mor, dotter ? Mobilsamtal i sängen, jo men det är bra, jag har fått frukost just och solen skiner in här, läser tidningen.
Skenet hålls uppe.
Mellan samtalen hör jag hur han brottas med sin smärta och förtvivlan.
Min nya rumskamrat på "två-salen" är en man som ser ut som skjuten ur en annan tidsålder. Eller från "Sagan om ringen".
Han ligger ihopkrupen mitt på sängen i bara nattsärk, utan täcke.
Jag satt tillsammans med honom tidigare i väntrummet på röntgen. Otroligt sliten, håret ner till midjan.
Men när han börjar prata är rösten klar som kristall, som kommen ur djupet av en brunn.
En enorm kontrast mot det yttre.
Biträde “Hadad” pysslar om honom, tar blodtryck och småpratar.
"Vad jobbar du med, frågar han “Jag är poet", svarar mannen.
Strax därpå somnar jag och sover gott till cirka 05:00
Kadang !!
Väcks av personal som brutalt drar på full takbelysning i hela rummet.
Inte bra.
Det tycker inte min rumsgranne poeten heller, vilket han klangfullt påpekar.
Hinner nätt och jämnt somna om innan personal väcker mig runt 06:00.
Ledsen men du måste flytta tillbaka till korridoren. Akutfall på ingång.
Jag fick i alla fall mina timmar. Acceptabelt.
Biobiljetterna gick att avboka och Love förbarmade sig över bilen som fick ny plats nere på Alströmergatan.
Inte långt från nummer 22 där resebyrån huserade under 13 år.
Fina år, trivdes bra där. På Kungsholmen överhuvudtaget.
Skulle vi någon gång flytta innanför tullarna är Kungsholmen ett starkt alternativ.
Inget särskilt i luften.
Man kan bara vara.
Utan Söders- och Östermalms,..jaa. ? .vad är det ?
När vi flyttade resebyrån till Alströmergatan 22 våren 2006 dominerades fastigheten av möbelgalleriet R.O.O.M. 2020 infann sig snabbt många tomma ytor.
Spekulationerna om nya hyresgäster frodades.
En sommarmorgon dök det upp ett brokigt gäng av olika nationaliteter på Alströmergatan, men med gemensam logga på keps och T-shirt.
Northvolt stod det. Något slags event.
Och visst, så blev det.
Skylten intill 22:ans entrè där hyresgästerna förr presenterades är numera tom. Northvolt sitter på hela fastigheten med egen ny ingång.
Back to reality.
Frukost.
Och när kommer ronden, läkaren ? Hen dyker upp någon gång under dagen, får jag veta. De där gamla ronderna verkar inte finnas längre.
Plötsligt kommer hen bara indykande själv: Dan ? Jajamen.
Bra att de där hierarkiska ronderna försvann. Ligga där utlämnad i ynkligt tillstånd med ett gäng vita rockar kring sig.
Hur var det här då ?
Plus övriga patienters spetsade öron.
Privacy, no no.
Frukosten dröjer, jag ber att få den till dagrummet. Släntrar bort i korridoren.
I dagrummet står TV:n på, såklart.
Brus. Oklart program. Den ensamme gamle mannen som sitter där verkar knappast intresserad heller. Ser förvirrad ut.
Som ditplacerad.
Jag frågar om det är ok att byta kanal, kanske nyheter på andra kanalen ? Han mumlar något ohörbart och jag byter kanal.
Utbudet är “skogs-TV”, alltså 1:an, 2:an och 4:an.
Var jag lite brysk där ? inte omöjligt när jag inte fått frukost.
Inget vettigt efter kanalbytet heller.
Jag går tillbaka och ber halvt om ursäkt, “nä, men det var ju du som bytte kanal !?”, konstaterar han riktigt.
Det var “Min sanning” på SVT där Kristian Luuk intervjuar Christina Schollin.
Och han verkade ha rätt bra koll på det.
Hon är 85 och han är 88. Ridå.
En stund senare kan jag ändå vara till hjälp när jag förklarar att han inte befinner sig i Uppsala utan på Sankt Göran I Stockholm.
Ja, det blir rätt sorgligt emellanåt, ingen är ju här frivilligt.
Tvärtom av skäl som alla helst vill slippa. Vad finns att säga. Prata om.
Stapplande kommentarer om kanalbyte, måltider.
Eller bara tyst.
Precis som hösten 2021 på KS och Sankt Göran är personalen trevlig, rar och serviceminded.
8 av 10 har utländsk bakgrund.
Har du legat på sjukhus, Jimmie ?
Elena från Centralamerika tittar på mig efter en natt i korridoren: “Jag ska inte fråga om du har sovit gott, säger hon, det vore oförskämt….men önskar du något ?”
“Ja, om du kan få fram en revolver så jag kan skjuta ner den där "bip-anordningen"i taket, så skulle det kännas bra” Hon skrattar.
De vill ha koll på mig under minst 24 timmar via de påkopplade sladdarna och därför får jag stanna ytterligare en natt.
På söndagen blir jag utskriven efter 48 timmar inom svensk sjukvård.
De hittar ingenting. Allt ser bra ut och diagnosen “liten tia vid ögat” bygger helt på min egen beskrivning av det skedda.
Det blir något piller till att knapra vid frukost, samt ingen bilkörning på en månad.
I can live with that.
Tack Sverige !