Östervåla, småskola och mord.
Vad minns jag ?
Det är sextiotal. Jag är 8, kanske 10.
Geijersgatan i Uppsala. Återkommande visiter. Hårda bjudkarameller och konserverad ananas från Del Monte.
Lägenhet utan hiss högst upp. Eller fanns det hiss ? Ett litet sovrum direkt till höger. Därefter köket.
Ett större vardagsrum med matsalsbordet mitt i rummet. Större jugendskåp längs ena väggen.
Liten balkong. Inramad av korrugerad plåt. Utanför en större öppen yta. Kanske en park.
Lite gulnat, gammalt i lägenheten.
Där står hon, på en suddig bild, i solljuset på balkongen.
Tidigare småskolelärarinnan Ada Blomberg. Livet är långt gånget. Ett liv utan åthävor. Strävsamt, plikttroget.
Född 1879 tillsammans med tvillingsystern Gerda.
4 år senare föds brodern Gustav. Min farfar. Den omsusade sjökaptenen som såg världen, haven och bosatte sig i Amerika.
Vid grävandet i minnenas arkiv fastnade jag först vid bilden av Ada
med sina skolbarn. Vilken bildskärpa. Alla barnansikten.
Det här var i December 2022. Det blev en utmaning att hämta upp systrarna precis innan de försvinner bortom evighetens kant. En fotnot i ett familjearkiv och kyrkböcker.
Inte mycket fanns att tillgå inom familjen. Några gamla svartvita bilder. Ett par brev från brodern Gustav till systrarna.
Ett skrivet i Seattle 4 januari 1912 där han berättar att han nyligen gått en navigationskurs i San Francisco.
År 1900 påbörjar Gerda sin yrkesbana som småskolelärare:
“Uti den av Uppsala läns Landsting anordnade anstalt för bildande av småskolelärarinnor”
En 8 månaders utbildning där Gerdas betyg per den 30 maj 1901 utfärdas med fullgoda vitsord.
Det betyget hittar jag med hjälp av Heby Kommuns arkivarie, som tjänstvilligt ställer upp vid mitt besök. För det var här uppe i norra Uppland tvillingarna kom att framleva sina liv.
I olika småskolor runt Östervåla.
Ada gick samma utbildning några år senare.
Att ha god frejd, alltså gott anseende, var synnerligen betydelsefullt förr. Hur man skött sig skulle antecknas i kyrkoböckerna, och dessa rader låg sedan till grund när prästerna utfärdade frejdebetygen.
Ville man exempelvis söka en tjänst, ja då behövdes ett intyg om ens frejd.
1842 utfärdades Sveriges första ordentliga skolreform, Folkskolestadgan. Nu fanns ambitionen att framlägga en allmän undervisning. Särskilda skolråd tillsattes istället för sockenstämman som ditintills beslutat i skolfrågor.
Under de första årtiondena av 1800-talet hade den vanligaste undervisningsformen varit den “Bell-Lancasterska”. Där handhades undervisningen av de mer försigkomna eleverna under översyn av läraren.
Kostnaden för och genomförandet av 1842 års folkskolestadga låg på varje socken. Lokal och lärare.
De fick 5 år på sig att få det hela på plats.
Men det var ett fattigt Sverige med obefintligt intresse för annat än vad som krävdes för livets nödtorft. Minimikursen utgjordes av:
Ren och flytande inläsning av svenska språket.
Religionskunskap och biblisk historia till den grad som erfordras för att hos prästerskapet kunna påbörja nattvards läsningen.
Kyrkosång.
Skrivkunnande.
De fyra räknesätten i hela tal.
Med ovan sagt kom dock det stora flertalet föräldrar att betrakta detta som ett maximum. Och motståndet mot den nya skolförordningen var kompakt. Nedan exempel och citat är hämtade från närbelägna Harbo socken:
“ett otyg och en onyttig börda för församlingen” eller som en skolrådsordförande uttryckte det “det vore detsamma om ungarna skickades till skolan eller ej, ty där sysslades med en hel hop som ej angick dem att veta”
I Harbo blev följden att fler och fler barn uteblev från skolan. Av 200 inskrivna barn infann sig endast 25. Följande sommar ordnades ett slags roteförhör där skolans förtjänster framhölls. Till höstterminen samma år infann sig 126 av de 200 barnen.
Skolstyrelsernas liknöjdhet och okunnighet utgjorde ett hinder för skolans verksamhet. De flesta ledamöterna kunde inte heller varken läsa eller skriva. Något skolmaterial kunde man inte få.
Svaret blev “det fick räcka med att lära ungarna katekesen, något innanläsning och möjligen litet skriftning”
De mera omfattande ambitioner som skollagen fastslog, geografi, historia och naturlära avfärdades med att:
“sådant vore öfverflödigt för bondungar att har reda på”
Sveriges allmänna skolplikt infördes först 1882. Efter att från början samtliga årskullar i folkskolan 1-6 undervisats i ett och samma klassrum, växte en ny skola fram.
Den från 1858 införda småskolan, för klasserna 1-2.
Det är för den skolformen Ada och Gerda utbildar sig.
Först 1919 samordnas småskola och folkskola till det vi idag känner till som den äldre svenska folkskolan.
Möjligheten för unga kvinnor att vid 1800-talets mitt skapa sig en egen försörjning var ytterst begränsad.
Här blev tjänsten som bygdens småskolefröken en viktig pusselbit. Det skedde under det senare 1800-talets framväxande feminiseringsprocess. Tidsandan och kvinnosynen framkommer i följande text som jag hämtat ur Christina Florins akademiska avhandling från 1987 “Kampen om katedern”
Under koncisa rubriken “Fruntimrens användande vid undervisningen”, kunde det låta så här.
"För några år sedan dugde qvinnan ej alls. Nu är det hon ensam, som duger."
Dessa till synes uppgivna ord fälldes av skollärare B C Rohde på ett folkskollärarmöte i Örebro 1868.
Hans yttrande visar, att han hade uppfattat att en förändring i lärarkårens sammansättning höll på att ske, inte bara i småskolorna utan även i den egentliga folkskolan. Allt fler kvinnor anställdes som lärare, först och främst i de nyinrättade småskolorna.
Rohde hade däremot inte riktigt grepp om vad det var som låg bakom denna utveckling. Den oro för utvecklingen som han kände, försökte han avvärja genom att tillgripa kvinnonedsättande argument:
"De qvinnor, som passa i skolan, äro ej egentligen qvinnor till sin karakter, utan män. Har en qvinna länge förestått en skola, så får man se att hon förlorat sin qvinlighet”
Unga kvinnor gavs här en möjlighet att skapa sig en egen försörjning och social position i samhället.
Men det skedde till priset av det lokala skolrådets vakande öga. Att småskolelärarinnor gifte sig var ytterst ovanligt. Lärarinnejobbet var ett kall.
Med skolrådets medgivande kunde det ske. Så förblev Ada och Gerda ogifta hela sina liv.
Gerda tjänstgjorde vid Ärligbo skola i cirka 20 år från 1912.
Det var ett tufft, utsatt och ensamt jobb. Bostäderna fanns som regel i samma fastighet som skolans lokaler. Vanligtvis en trappa upp och bestående av ett rum och kök. Påhälsning av oönskade gäster på obekväma tider förekom.
I Smedsbo skola där Ada tjänstgjorde under åren 1910-1937 installerades en larmledning mellan skolan och närmaste bebodda fastighet. Ett tillvägagångssätt som även förekom på andra håll.
När jag ögnar igenom gamla protokoll från “Östervåla församlings kyrko- och skolråd” från tiden 1900-1910 stöter jag även på namnet P. Blomberg.
Bakom signaturen döljer sig folkskollärare Petrus Blomberg, en sedan länge aktad förtroendeman inom Östervåla.
En man som får personifiera begreppet om att vara på fel plats vid fel tid. Han blir nämligen en central person i en av Sveriges mest kända olösta mordgåtor.
Den 19 februari 1896 blir postmästaren och klockaren i Östervåla, Johan Åkerlund, brutalt yxmördad och rånad på postkassan. En av de första på platsen är grannen Petrus Blomberg.
Att ett så bestialiskt dåd inte kunde vara utfört av en etablerad ortsbo var man ense om.
Ganska snart riktas också blickarna mot den nyligen inflyttade diversearbetaren Erik Eriksson, kallad “Börstil” efter sin födelseby utanför Östhammar.
Han grips och sitter häktad ett helt år där han konsekvent nekar till någon inblandning i mordet. Det ena “beviset” efter det andra faller och till sist får “Börstil” t.o.m. ortsbefolkningen på sin sida.
En bidragande orsak till frisläppandet är också den 24-åriga tingsnotarien Eliel Löfgren.
Vid den här tiden var det svenska rättssystemet en i de flesta hänseenden en starkt underutvecklad inrättning.
Domarens bedömning och ord var lag, biträden och försvarsadvokater sällan förekommande. Och dristade man sig till att anlita ett försvarsombud fick den anklagade stå för omkostnaderna själv.
Under det år som gått hade "Börstils" familj sånär fått gå från gård och grund. Då ordnade Östervålas ortsbor en insamling som räckte både till statens rättegångskostnader och till att köpa lagfarten för familjen Erikssons utmätta hus i Lagbovreten.
Därmed kunde spekulationerna ta ny fart kring mordet på Johan Åkerlund. Det viskades i gårdarna. Kunde Petrus Blomberg vara inblandad ? En liten grupp kyrkligt engagerade kring kyrkoherden började dra i trådar.
Blomberg hade vid mordets tidpunkt funnit den blodiga yxan i sin egen vedbod, en femkronorssedel kopplad till rånet och postens nycklar.
Tissel och tassel. Åren går.
Nu är det 1904 och nästa fas i Östervålamordet inleds. Man har lyckats övertala den mördade Johan Åkerlunds gamla skröpliga fru att skriva på ett papper för att på nytt starta en mordutredning.
Målet är folkskollärare Petrus Blomberg. För ändamålet anlitar man den ökände "riksåklagaren" och “mästerdetektiven” C.F. Köhler.
Denne man är ett kapitel för sig inom svensk rättshistoria vid denna tid.
Köhler och medarbetare installerar sig på Hotell Gästis i Östervåla och börjar samla in “bevis” riktade mot Blomberg. Åtalet trissas upp till närmast surrealistiska nivåer. Köhler var känd för hårda metoder och drog sig inte för att frisera och förvränga vittnesmål, uppträda arrogant och hotfullt.
Nu skulle han till varje pris lösa det mord som andra gått bet på ! Den 19 mars 1904 förs Petrus Blomberg tillsammans med sin fru Dina Blomberg till Hotell Gästis.
I upplägget ingår nämligen att även fru Dina Blomberg i högsta grad kan vara inblandad i mordet. Hade hon inte rentav haft en otrohetsaffär med den mördade Åkerlund ?
Här gällde det att få mördarprofilerna på plats.
Framförallt fanns Blomberg på mordplatsen. Däremot passade Blombergs persona inte alls in i själva mördarkostymen och det bekymrade Köhler en aning. Skolläraren hade inte den rätta längden, han var alldeles för spenslig.
Därtill för beskedlig och sålunda inte alls utrustad med den enorma kraft och den robusta inre styrka som krävdes för att först planlägga och sedan genomföra ett såhär brutalt mord.
Den väldige Johan Åkerlund hade ju stupat för första slaget.
Men Blomberg var som sagt inte ensam. Där fanns en starkare vilja bakom, någon som drivit på.
Varför inte i så fall, fru Blomberg ? Redan vid det första så att säga mer “förtroliga” mötet med fru Dina Blomberg var Köhler övertygad att han var på rätt spår.
Denna högresta och paranta kvinna i 40-årsåldern hade allt som behövdes för den tidens bild av en möjlig kvinnlig anstiftare. Hennes viljestyrka, stolta hållning, snabba tankar och strama replikföring kompletterade porträttet.
Det här var kommendanten i det Blombergska äktenskapet. Maken den underkuvade, lydige slaven.
Det var hennes ärelystnad som utgjorde mordmotivet.
Att dessa makar Blomberg verkligen ville något här i livet var en fullt korrekt uppfattning. Så även den misstrodde Petrus Blomberg som startat från praktiskt taget ingenting i barndomshemmet i Torsåker utanför Sandviken.
Via fyråriga studier till folkskollärare i Uppsala och därpå en prickfri karriär hade han vid 45 års ålder landat posten som tung förtroendeman i Östervåla. I Östervåla ingår han även som ung äktenskapet med den då tjugoåriga Dina, kommen ur en fin familj.
Reportrar på plats i högkvarteret på Hotell Gästis följde villigt med i Köhlers svängar och började riva och slita i Dina Blombergs privatliv. Hade hon inte rent av dumpat den blide Petrus Blomberg och gett sig in i en erotisk affär med den fullvuxne och kapable Johan Åkerlund.
Så här skriver Västmanlands Allehanda:
"Herr Blomberg är en omkring 45 års man med skarpa drag, rödblont hår med strimmor här och var, och irrande orolig blick. Han är ej synnerligen stor till växten och synes mindre än han verkligen är. För övrigt gör han intryck att vara tämligen svag och vek"
"Fru Blomberg däremot tyckes vara en ovanligt viljestark och energisk kvinna. Hennes hår grått - det har varit kolsvart - och hennes drag avtärda och kalla. Det enda som lever i ansiktet är ögonen - stora, svarta ögon, som vittna om inneboende kraftig suggestionsförmåga hos ögonens ägarinna"
Samtidigt kunde man i redaktör Anders Pers konkurrentorgan i Västerås, Vestmanlands Läns Tidning, läsa en mer nykter slutsats:
"Enligt vanlig mänsklig omdömesförmåga förefaller det ju i högsta grad paradoxalt och orimligt att två så olika människor som Åkerlunds lömske mördare och den rättrådige, religiöst lagde folkskolläraren Blomberg skulle vara en och samma person"
Skvaller löper särskilt fint när det kryddas ned amorösa pikanterier.
De i allt oförvitliga makarna Blomberg började känna hur den offentliga skandalen på den lilla orten alldeles kom att dränka dem och deras 3 barn, Nanny 17 år, Petrus 16 år och Wilhelm 11 år.
Petrus Blomberg häktas och hålls i förhör på Hotell Gästis i 5 dygn, dag som natt. Fru Blomberg släpps första dygnet som även innehöll en nattlig mangling.
Vad Köhler inte räknat med var Länsstyrelsens beslut att i denna nya mordrättegång förordna ett särskilt rättegångsbiträde för Blomberg.
Valet föll på den unge försvarsadvokaten Eliel Löfgren, nu 32 år och sedan 1898 anställd på ansedda Setterwalls Advokatbyrå i Stockholm, där han blivit delägare 1903.
Ett genialt drag. Ingen kunde vara mer motiverad för uppgiften.
Minns den 24-årige Eliel, tingsnotarien från den första rättegången 1896. Vid den här tiden var det fortfarande ytterst ovanligt att få en professionell försvarsadvokat som biträde.
Löfgrens briljanta försvar friade nu inte bara den åtalade utan satte också definitivt stopp för C.F. Köhlers rättsvidriga framfart.
Denne insåg att hans dagar var räknade och valde helt sonika att emigrera till Amerika.
Efter frisläppandet av Petrus Blomberg gick Östervåla man ur huse för att ta emot bygdens oskyldigt anklagade förtroendeman.
1500 Östervålabor hade samlats och rest en äreport med granris och kulörta lyktor.
En kör sjöng och landstingsman Johan Andersson i Stärte höll välkomsttal.
Blomberg återgick strax till sin position som lärare, klockare och postmästare och blev med tiden också ordförande i kommunfullmäktige.
Hans hustru Dina kunde dock aldrig repa sig efter förtalskampanjen mot henne, vilket anses ha bidragit till hennes för tidiga död 1917, vid 52 års ålder.
Blomberg flyttade därefter från Östervåla.
Vid Blombergs pensionering 1924 hyllningstalade för övrigt ärkebiskop Nathan Söderblom och Blomberg tilldelades guldmedaljen “För Medborgerliga Förtjänster”
Petrus Blomberg avled 1941, vid 82 års ålder.
1906 ändrades den svenska straffrätten så att den tilltalade fick rätt till juridiskt ombud och skulle behandlas som oskyldig av domstolen till dess han överbevisats om sin brottslighet.
Ett viktigt steg mot ett modernt rättssamhälle var taget.
Men historien om Östervålamordet tar inte slut här.
Sensommaren 1926 dyker en gammal okänd luffare upp i Kolbäck, mellan Västerås och Köping.
Det är den 68-årige Karl Karlgren-Bäck, f.d. artillerist men ända från sitt tjugonde år kringströvande lodare med bettleri och gårdfarihandel som inkomstkälla.
Han är slut, hävdar hemortsrätt och vill att samhället tar hand om honom. Så sker och han hamnar på ålderdomshemmet i Norberg. Det är nu han börjar avslöja att han är den skyldige till Östervålamordet.
Han hinner erkänna och ta tillbaka skulden flera gånger. Vid ett tillfälle blir han vallad på mordplatsen och avger då så pass korrekta detaljer som han rimligen inte kunnat fantisera ihop.
Vid ett tillfälle kommer han i häftig dispyt med en annan intagen på ålderdomshemmet, han drar kniv och skadar mannen illa. Därefter blir han straff-friförklarad och överförs till Sundby sjukhus i Strängnäs.
Där lever han tämligen lugnt och anpassar sig till de nya förhållandena. Här erkänner han också för femte gången att det var han som mördat och rånat i Östervåla den 19 februari 1896.
Vi är då framme i mars 1928 och mordet är sedan ett år tillbaka preskriberat.
Det blir hans sista ord i livet och det är översköterskan Anna Davidsson på Sundby sjukhus som får ta del av hans sista suck. Han är oerhört ängslig och grymtar något ohörbart:
- Varför är Karlgren så ängslig ? Inte är han väl rädd för att dö ?
- Jo, jo.
- Men varför är han så rädd för det ? Varför är han så uppskakad ?
- Inte är det något särskilt inte, lyder det tveksamma svaret.
- Ja, men om det skulle vara så, är det nog bäst att säga som det är, så blir det kanske lite lättare.
Hon säger tyst:
- Det är väl aldrig Östervåla ?
- Jo, det är det !
- Men är det verkligen sant vad han säger, att det är han som ….?
- Ja, ja.
Hon upprepar sin fråga ännu en gång och får på nytt ett jakande svar.
- Ångrar Karlgren, att han gjort det ?
- Ja, kan jag få nåd, nåd ?
- Visst kan han få nåd.
- Hjälp mej !
- Vill Karlgren att jag ska be till Gud för honom ?
- Ja, ja.
Sköterskan knäpper sina händer för att be. Men någon minut senare är det ingen som hör hennes ord.
Karl Karlgren-Bäck är död.
Eliel Löfgren är vid den här tiden långt framme i en strålande karriär som innefattar posten som justitieminister 1917-20 och utrikesminister 1926-28.
Ganska omgående efter att jag intresserat mig för mordet i Östervåla dyker boken “Klockorna i Östervåla” upp.
Den skrevs av Eliel Löfgren 1934. Boken är svår att få tag på. Jag fann mitt tummade exemplar på Stockholms Stadsbibliotek.
Det var sedermera Eliel Löfgrens åsikt att Karlgren-Bäck torde vara mördaren, men det kunde aldrig bli rättsligt prövat.
Därmed förblev Östervålamordet olöst.
Eliel Löfgren går bort 1940.
Så här skriver advokaten Göran Luterkort i ett nummer av tidskriften Advokaten så sent som 2008:
"Vid sidan om de juridiska inslagen är "Klockorna i Östervåla" en mycket läsvärd tids- och personskildring. Samtidigt är det en charmfull berättelse om en ung jurists utveckling och karriär för 100 år sedan. Jag illustrerar detta bäst med några av rubrikerna:
”Tidsmiljön”,
”De agerande personerna”,
”Domaren själv”,
”De gamla ställena berättar”,
”Åklagaren”,
”En ung stockholmsadvokat”,
”Den stora rannsakningen”
Ett avsnitt har rubriken ”Klockorna i Våla”.
Östervålamordet är än idag ett levande inslag bland ortens befolkning.
När jag besöker biblioteket i Östervåla hösten 2023 har nedan lilla broschyr (tryckt 2012) en central placering vid bibliotekets lånedisk.
Tyvärr har det däremot varit svårt att hitta några mer fördjupade och levande skildringar kring gammelfastrarna Ada och Gerdas leverne. Det har helt enkelt gått en generation för långt.
De var samtida med och kollega till Petrus Blomberg, så de hade säkert haft mycket att berätta.
Min 10 år äldre bror Fred minns väl gammelfastrarnas besök i Sigtuna. Han beskriver dem som:
"en sista pust från ett svunnet 1800-tal, där de anlände i sina stora kjolar, hattar och med rävboan på plats runt halsen"
Bilden där de sitter i sommarsolen uppe i Sjudargården i Sigtuna får avsluta berättelsen.
Det är 1949 och i Oktober samma år ska de fylla 70 år.
Gerda går bort 1961 och henne har jag inga personliga minnen av.
Ada lever till 1966 och jag kan än idag förnimma smaken av de där konserverade ananasklyftorna från Del Monte.
Källor:
Eliel Löfgren, "Klockorna i Östervåla", utgiven 1934.
Carl Olof Bernhardsson, "Mordkommissionen efterlyser", utgiven 1963.
Artiklar ur olika årgångar av "Vår hembygd", utgivna av Östervåla Hembygdsförening.
Christina Florin, "Kampen om katedern", akademisk avhandling vid Umeå Universitet, från 1987.
Heby Kommuns arkiv.
Landsarkivet i Uppsala.
Särskilt tack till Mariann på Östervåla bibliotek för god service.