2026.70 Dag 4 & 5. Finish.

12 juni
4 min läsning

(Bilder och bildtexter längst ner)

Efter en god natts sömn går resan vidare norröver.

Senast 17 ska jag landa vid Långbans Gruvby, strax ovanför Filipstad. Där är vernissage på en utställning med Larseric Vänerlöfs bilder.

Den hade premiär på Värmlands Museum i januari och ska nu stå på Långban över sommaren. Samtidigt släpps boken om Larseric Vänerlöf.

Några av er kanske minns det reportage jag lade ut hösten 2024: “Bildmannen - från Karlaplan till Lesjöfors” Den blev nu huvudtexten i boken.

En slumpartad och lyckosam resa. Efter ett tips våren 2023 tog jag kontakt med Larseric. Det ledde till flera möten och sammanlagt närmare 9 timmars inspelat material.

Larseric gick sorgligt nog bort den 29 Juli 2025. In i det sista, under våren 2025, jobbade han med nya bilder. Han skulle ha fyllt 75 år till hösten.

“Bildmannen” finns fortsatt att läsa på min hemsida och boken om Larseric Vänerlöf går att beställa via Värmlands Museum, 350:- + frakt.

Men innan jag når Långban skall ytterligare en dag passera längs de värmländska småvägarna. Det finns som vanligt saker att reflektera över.

Jag har berört det tidigare men detta med kosthållningen för en luffande resenär är ett ständigt aber. Pizza, hamburgare och thaimat har ett förkrossande övertag i landsorten.

Var är de svenska landsortskrögarna ? Det svenska köket ? Finns det ?

Vällagad husmanskost borde ju fungera utmärkt, men det existerar knappt. Det är turkar, syrier, indier och thailändare. De är ryggraden i det svenska restaurangutbudet.

Det finns runt 3700 pizzerior i Sverige.

Storstädernas väldokumenterade restaurangutbud är väl närmast att betrakta som en subkultur för en liten penningstark målgrupp.

Jag landar i Grums strax efter lunch och letar febrilt efter något annat än ovan nämnda, men icke.

Nåväl, de gör det i de flesta fall bra.

“Pizzeria 97:an” vid järnvägsstationen drivs av turkar. En helt okej hamburgertallrik med välhamrat kött slinker ner.

Stationen är stängd sedan flera år, trots att 10-12 tåg per dag stannar i Grums. Jag försöker tänka brett utan att rama in något narrativ om den underbemannade landsorten.

Kan det vara så att stationshusets vara inte längre är motiverat då vi köper biljetterna på webben ?

Så här replikerar AI baserat på inlägg från Westmanlands Läns Tidning, Sävsjöappen och Svenska Byggnadsvårdsföreningen:

“Nej, ur rent teknisk synvinkel för tågtrafiken behövs sällan gamla stationshus längre. Digitalisering, biljettautomater och obemannade plattformar har gjort traditionella expeditionslokaler överflödiga. Många byggnader säljs ut eller används till annat, men de har fortfarande stort kulturhistoriskt värde och kan ofta räddas”

Men hur var det med stationerna ?

Var de inte så att de oftast var ockuperade av människor i väntan. Väntande på tågets avgång, väntande på försenade tåg eller en buss mot slutstationen.

I skydd mot väder och vind. De satt ju inte där i väntan på att få köpa en tågbiljett.

Vernissagen i Långban avlöper under en fin eftermiddagssol.

Det här är ju en helt ny situation för mig. Som huvudförfattare till boken kanske jag förväntas säga några ord om Larseric och våra möten, där jag dök upp som en joker i det absoluta slutskedet av hans liv.

Men intendenten från Värmlands Museum tar elegant hand om presentationen inför en skara på 20-25 personer. Jag kan samtidigt glädjas åt att flertalet detaljer som hon återger ur Larserics livsgärning är direkt hämtade från mitt reportage.

Vad är jag nu, om någon frågar ? Sett utifrån av någon som inte känner mig.

Bokens redaktör Johanna ville avsluta med en kort presentation av de som medverkar i boken. Är du journalist och författare, undrade hon ?

Mitt uppriktiga svar löd så här:

"Dan Blomberg: Skribent sedan 2022 under egna hemsidan "Den stora ledigheten" Innan dess 28 år som entreprenör inom affärsresebranschen"

Det blev alldeles för långt, på hennes förslag landade det i: "Dan Blomberg, skribent"

Kanske är jag lite svårplacerad, nu omplacerad, en som går sina egna vägar.

Skribent alltså. Bra så.

Sista natten på denna resa tillbringar jag i Lesjöfors, i en gammal lätt bedagad villa från 40-talet.

Hittade den på “booking” för 621:- Emellertid saknar jag information om hur jag forcerar den sista biten in i huset. På bokningen finns ett telefonnummer, men landsnumret är till Holland, är det “bookings” centralbokning ?

Jag slår numret men når bara en otydlig telefonsvarare. Efter en halvtimme dyker numret upp i displayen. Det visar sig vara den holländske ägaren till huset. Världen 2026.

En gång, under flera årtionden, bodde “Hasse” i huset får jag veta av en Lesjöforsbo. På senare år fick han en rullstolshiss installerad ner till källarvåningen. Den sitter kvar.

Jag somnar rätt snart men innan dess hinner tankarna gå till någon filmrysare där jag mitt i natten vaknar av ljudet från en svagt knirrande motor när rullstolshissen sakta börjar röra sig upp från källarvåningen.

Lördagsmorgonen är gråmulen.

Jag har lyckats få med frukost i resans tidigare övernattningar men här blir jag tvungen ta vägen förbi COOP i Lesjöfors.

Jag ställer in GPS:en på att undvika motorvägar och under sävligt tempo får dagen gå under det att landsbygdens små orter och samhällen än en gång passeras.

141 mil på 5 dagar.

Vi får se om det kan bli en resa till efter sommaren, före valet.

Tack för att ni följer med !