2026.70 Dag 1.

Dag 1.

(Bilder längst ner)

Klockan i bilen visar 08:07 när jag backar ut från tomten på Väddö. Det är tisdag och på fredag ska jag landa i Värmland.

Det är en riktigt fin försommardag. Ut på vägarna igen alltså. Fyra år har gått.

Det var 2022 och jag hade nyligen lämnat resebyrån i spåren av pandemins malström.

På något sätt kände jag mig fri. Ett tomt blad.

Bara åka iväg. Ta dagen som den kommer. Se vart man hamnar.

Det resulterade i ”Up north” i 13 delar. Det var kul och inspirerande med skrivandet. Något nytt. Men samtidigt gammalt.

Jag var och kände på det i unga år. Det har blivit fler resor sedan 2022, mest norröver. Nu tänker jag mig söderut, ner runt Vättern och Vänern.

Jag styr mot Uppsala och Enköping och slås av tanken. Vägen passerar avtagsvägen mot Wiks Folkhögskola där jag gick 76-77.

50 år.

Jag svänger av. Det är knappt jag hittar plats på parkeringen. Månne är det vårens sista konferenser som krockar med de första sommarkurserna.

Jag kliver ur bilen och det är 1976.

Nostalgin slår till omedelbart.

Där gick vi, där satt vi. Promenaderna ner till lunchmatsalen. Den gamla gymnastikhallen där jag blev en fena på badminton.

Fotolabbet och min första riktiga kamera. Alla ansikten och skratten.

Festerna och diskussionerna. Bra och mindre bra lärare.

De flesta av oss var runt 20. Men jag minns en kvinna som var 62. En lite främmande fågel, inte bara till sin ålder utan även till sin karaktär.

62. Det är ju inte mycket. Idag.

Skolans huvudbyggnad är låst, men jag uppmärksammas av en man som förhör sig kring mitt ärende. Gammal elev, aha…välkommen !

Och inte bara det, jag blir strax omhändertagen av vaktmästare Markus som visar mig runt i lokalerna. Han har jobbat som gymnasielärare under 30 år och varvar nu ner med vaktmästarjobbet på Wik.

Det mesta är sig väldigt likt.

Vi går till elevhemmen, de har olika namn numera. Tror det var husnummer på den tiden.

Och jo, jag känner igen mig precis och är tillbaka i rummet där jag bodde.

Det är tomt men sig likt.

Uppsala Nya Tidning gjorde våren -77 ett reportage från skolan och på en bild ligger jag lojt utsträckt på sängen, leende mot fotografen och läser en bok.

Jag har Rejmyre som ritktpunkt för dagens fortsatta resande. Orter att passera för att undvika de större vägarna är Härad, Järpberg, Flen och Malmköping.

Runt lunch når jag Malmköping och tänker mig något för magen. Vädret har blivit lite sämre, grått och regnstänk.

Malmköping har väl en aura av idyllisk småstad men just denna dag har jag svårt att hitta den.

Här låg under 150 år Södermanlands regemente. Närmare bestämt på Malmahed strax utanför staden. Då fanns 15 krogar. Idag är de få.

Lunchen för 130 spänn på gamla Malmköpings Wärdshus är klen och jag tvingar mig till fräckheten att be om en portion till, vilket uppgivet accepteras.

Det visar sig strax att servitrisen även är hotellets/restaurangens ägare men att hon leasat ut restaurangen. Stället är till salu.

Regemente, bruk, industri. Ett liv och ett kiv, blomstring och expansion.

Men försvinner verksamheterna står stadens centrum kvar som ett tomt skal. Man ser det överallt i Sverige.

Är det hyfsat nära större städer kan jobbpendlare finna pittoreska renoveringsobjekt för en rimlig penning.

De hankar sig fram. De små orterna.

Kan det komma en ny framtid ? Ja, allt kan hända. Men knappast i närtid.

Jag styr vidare och hamnar i Hälleforsnäs. Här låg också bruket under flera sekel. De sista resterna togs ner runt 2000 och allt tvärdog.

Men, stanna upp ! Kliv ur bilen. Under ytan spirar frön.

Bakom de slitna fasaderna i bruksområdet knoppar nya verksamheter.

En firma som demonterar övergivna cyklar som de säljer vidare över hela landet. Runt 20.000 cyklar per år. Ett välbelönat mejeri och en framgångsrik nyuppstånden bruksrestaurang.

Ett jättelikt gammalt kolhus som numera är teaterscen.

Flera kända personer med torp och gårdar i krokarna har bidragit till uppmärksamheten. Det tror iallafall restaurangens chef som visar sig vara en förträfflig ambassadör för ortens förtjänster.

Värt en omväg alltså. Jag får hålla med.

Klockan är nu efter 15 och det börjar bli hög tid att söka boende för natten. Jag brukar börja med ”booking” och något där frukost ingår men det var klent utbud.

Knappar upp Airnbnb och hittar ett rum i en villa inne i Finspång. Det går att boka men måste återbekräftas. Jag kör vidare och tiden går.

Klockan är 17:34 när mailet kommer.

Ledsen, vi kom just hem och hinner tyvärr inte ställa iordning rummet för i natt. Tack och hej.

Det finns en spärr att lägga in på Airnbnb att man inte tar emot bokningar efter visst klockslag om det gäller samma dag som ankomstdagen.

Men jag stoppar ner agressionerna och tar fram paddan.

Det fullbokade lilla hotellet Allehotellet hade jag tidigare sett skymta förbi på ”booking” med sina rum för 1200 ink frukost.

Jag ringer upp och strax har jag hotellets ägare Johnny Clausen i örat. Jo, vi har ett rum kvar, det är utan dusch och toa, men med tvättställ. Övriga faciliteter i korridoren.

Vi har det inte utlagt på booking, 600 ink frukost. Utmärkt, tack !

Vid pass 20 tar jag bilen ner på stan för att, på Johnnys rekommendation, få en bit mat på ett av Finspångs bättre ställen, Joans.

En liten expanderande restaurangkedja som startade i Vingåker 2008 och nu växt vidare till Finspång, Karlstad, Karlskoga och Katrineholm.

Bra jobbat av unga bröderna Chowan och Younan Margos.