I Annedal är Världen alltid nära
Westbound 1
Det är 200 meter till Arlandabussen. 600 meter till Bromma flygplats. Däremellan Ulvsundavägen som pulserar trafiken norr och söder över mot E4 och E18.
Från vår terrass på 6:e våningen breder Annedalsparken ut sig. En lunga. Dagtid är där ett liv och ett kiv. Förskolor och grundskola. Fotbollsplan och plaskdamm. En mix av folk från när och fjärran.
En fungerande integration. Ett bra Sverige helt enkelt.
Jag trivs.
Påminner lite om Norra Djurgårdsstaden där vi bodde mellan 2015 och 2022. Annedal och Norra Djurgårdsstaden har växt fram ganska samtidigt under en 10-12 årsperiod.
Nu är det 23 maj, jag vaknar 06:30 och denna dag har jag för avsikt att bege mig västerut. Gärna på de mindre vägarna.
Igår lokaliserade jag att man genom att svänga av på E18 vid Barkarby/IKEA kan komma ner på gamla vägen västerut. Enköpingsvägen som den kort och gott heter. Fram till 1962 var namnet Riksväg 12 som gick mellan Stockholm och Mora.
I dagligt tal ”Rikstolvan”
Det går bra till man når den trånga Mälarpassagen Stäket där ett par kilometer är avstängda i väntan på att ny bro ska komma på plats. Klar 2024. Det är bara att bita ihop och ta sig upp på E18 igen.
En kvart senare är jag åter tillbaka på den gamla riksvägen och passerar genom ett stillsamt Kungsängen. Här byter den plötsligt namn till Stockholmsvägen. Den går rakt igenom gamla Bålsta och passerar mitt i bygatan en blygsam rondell vid namn Kalmarrondellen.
Utan vidare efterforskning gissar jag att det gick bra svänga vänster här om man skulle söderöver. Efter Bålsta dyker namnet Enköpingsvägen återigen upp på kartan. Antar att någon Facebookgrupp av lokalt snitt eller av typen ”vi som älskar de gamla riksvägarna” nördat loss på definitionerna.
Nu är vi strax nere i den långa backen där man svänger höger mot Sigtuna. Varpsund alltså. Jag tar en liten avstickare för att kolla in den gamla grå betongbyggnaden som strax skymtar bakom en rad tallar.
En byggnad som fascinerade mig i tidig ålder i sin anonyma stillhet. Vad fanns där ?
Nu vet jag att den huserar stora delar av Kungliga Bibliotekets magasinerade samlingar. Framförallt samtliga dagstidningar utgivna från 1851 till våra dagar. Mycket finns numera digitaliserat, men om så inte skulle vara fallet går det bra att boka tid här och studera materialet IRL.
Lånekort från KB krävs.
Här stöter jag också på en märklig liten grusad vägstump som heter Sigtunavägen. Den rinner upp bakom bilblioteksmagasinet och slutar efter några hundra meter i ett grustag.
Där ligger företaget Varpsund Arena. En utomordentligt avancerad skjutbana för all tänkbar vuxen pang pang och butik därtill för all sorts kringutrustning. Den drivs av ortens stora markägare, familjen Nobel på Rölunda Gård.
En av herrarna Nobel är på plats i butiken men tyvärr upptagen i diskussioner med en presumtiv kund. Jag får lirka ut nödvändig info av en anställd som även har vänligheten att bjuda på en förmiddagsfika.
Färden går vidare.
Upp i backen efter Sigtunainfarten ligger Övergran. Här kan man tala om en riktig kultklassiker. Den numera hädangångne ”vinkande cowboyen i Övergran” I över 50 år stod Lennart Lundkvist här och vinkade till alla bilar som for förbi.
Skylten med historien om Lennarts ovanliga livsöde sattes upp 2013 av Håbo Kommun. Just där han brukade stå. Detta efter ett medborgarförslag.
På SVT Play finns kortdokumentären från 2016: ”Sheriffen i Övergran”
Missa inte den.
Comments