En dag på Kökar.
Åland & annat 5.
När världens skapare var klar med Norden och precis skulle ta klivet över till Baltikum kastade han ett sista öga över axeln och tyckte det såg lite tomt ut över Östersjön.
Längst ner i fickorna fann han lite småsten och grus. Det fick bli Åland.
Vad han däremot inte uppfattade var de rester som dröjde sig kvar i luften och landade mitt i det blå ingenting. Sandkorn utan skydd, mål och mening mot det karga havet.
De som slöt sig samman och bildade Kökar.
En plats för överlevare och särlingar genom seklen. En plats att fascineras av och drömma om. Inte minst för en ung pojke, uppvuxen ett stenkast från Mälaren.
Och med mytomspunna berättelser i väggarna kring farfar Gustav Blomberg som 14 år gammal mönstrade på de sista segelfartygen och for ut över världshaven.
En mer konkret höjdpunkt var när ”farbror” Sven och faster Genevieve varje sommar kom åkande över Mälaren i sin ”Pia”, en 11 meter lång ”Petterssonbåt”
Vår brygga ute i Sjudargården var en högst spartansk konstruktion anpassad för far Leons enklare fiskefärder runt Sigtunafjärden. Så det blev ett rejält styrketest varje år när den här jättefarkosten kom på besök.
Sven Öberg var född och uppvuxen på Finnö, Kökar med mor Selma, far Daniel, bröderna Albert, Erik och systrarna Anna och Martha.
I en släkt av fiskarbönder flera generationer bakåt.
Sven och Genevieve träffades under unga år i Stockholm och bosatte sig i egnahemsvillan på Plantskolevägen i Enskede. Men Svens band till uppväxtens Kökar förblev obrutna och starka livet ut.
Kvar som sista utpost på skärgårdshemmanet förblev äldsta barnet och ungkarlen Albert. På en av bilderna här från 1962 ses han tillsammans med sin mor i den egenhändigt byggda ekan ”Jullan”.
Mor Selma går bort året därpå.
När jag vaknar upp tidigt denna augustimorgon och drar upp rullgardinen på Hotell Brudhäll har det gått många år sedan jag senast såg Kökars röda granitklippor.
Jag har nu en dag på mig att utforska mina minnen från Kökar och inte mycket att gå på. Sven gick bort 1998, Genevieve 2016 och deras enda barn, min kusin Yvonne, gick bort 2011.
De var min enda koppling till Kökar.
Å andra sidan ligger det som en frisk och spännande ingrediens i mitt nya liv som fritidsreporter att reda ut saker och ting på ort och ställe. Så situationen var inte helt främmande.
Svens bror Erik hade barn och det jag tror mig veta är att en av dem, Roland, är den som främst vårdat gården i sitt ursprungliga skick sedan Albert avled 1982.
Hotell Brudhäll startades redan 1991 av två systrar från Kökar men drivs sedan tiotalet år av ett yngre par.
Natalie och hennes man som står för driften tror det är gården ”Huseans” jag letar efter.
Det är promenadavstånd från hotellet kan de berätta och när jag tar mig över den nybyggda bron från Karleby ser jag strax skylten Finnö och en smal grusväg som krokar bort.
Mycket riktigt, det här känns igen. Och tvärs över fältet från ”Huseans” ligger också den fritidsstuga som Sven och Genevieve byggde i början av 80-talet.
Härifrån är det bara en kortare promenad till de gamla sjöbodarna, så jag beger mig neråt i backen. Naturen har återtagit mycket av den vy jag minns från 60-talet.
Rejält igenvuxet är det men jag hinner ändå genom grönskan uppfatta en liten röd sommarstuga till höger. Kanske är någon hemma där ? Jodå, här träffar jag på ett par som haft stugan på senare år.
De kan då berätta att stugan byggdes 1952.
Här tillbringade den finländska författarinnan Ulla-Lena Lundberg sin barndoms somrar tillsammans med mor och systrar. Detta efter att deras far, nybliven kyrkoherde på Kökar, bara några år tidigare tragiskt gått bort.
På plats vid sjöbodarna tar jag några bilder och nog är det mesta sig likt från 1967 där jag står med rekordgäddan och pappa Leon.
Här är det 1970 och bröderna Sven, Albert och Erik just hämtat upp ännu ett välfyllt flundranät.
På vägen tillbaka mot ”Huseans”träffar jag ändå på en närmaste granne, Ingvar Bergquist, i Brunströms gamla villa.
Jag tar en biltur över ön och besöker även Kökars kyrka och Öbergs familjegrav där Albert och hans föräldrar ligger. Därifrån får jag även med mig ett talande minne om Ålänningars nära koppling till Sverige när jag träffar på ett syskonpar från fasta Åland på besök bland gravarna.
De berättar då att ”…även Kungen var här…” apropå att Åland under 2022 firar 100 år av självstyre.
Jag kan såklart inte hålla mig utan replikerar nyfiket…”jaha så ni ser Sveriges kung även som er kung ?”
”Ja, jo, vi har ju vår president där borta, säger han och viftar i Finländsk riktning, men det är ju inte samma sak”
Det var lite rart, tycker jag. Ibland är det tillåtet att skarva.
Som kronprins i unga år besökte kungen Åland vid flera tillfällen, men detta var första gången en svensk kung avlade officiellt besök på Åland.
Timmarna rullar iväg och efter en mycket sen lunch på Brudhäll är det dags att bege sig mot Harparnäs och färjan till Långnäs på fasta Åland.
Lite klokare har jag blivit men många frågetecken återstår.
Vem kan berätta mer ?
Kommer jag få kontakt med Roland Öberg ?
Och författarinnan Ulla-Lena Lundberg, kanske finns ett utbyte där ,var finns hon ?
Ps, Lyssna gärna på intervjun med Ulla-Lena Lundberg kring hennes nya bok ”Lyser och lågar” Finns på P1 SR Play, ”Lundströms Bokradio” från den 22 oktober.
Comments