Campingstuga, Färila och Los.
Up north 12.
Kvinnan vid inskrivningsdisken på Ljusdals camping frågade efter mitt personnummer och om jag hade egna lakan. Det hade jag inte så det blev en hundring extra.
Stugan var en av ett tiotal ett stenkast från bruset på väg 83. I Hudiksvall noterade jag ett rekord i att ha koll på bilen då den stod tvärs över gatan från rummet.
Här kunde den parkeras direkt vid stugknuten.
Det var ju bra och ungefär där tog det positiva slut.
Jag ställer nu detta i relation till att hyggliga hotellrum i landsorten under sommaren går att få för 800-1000. Inklusive bäddat och klart, toa och dusch på rummet, bra frukost och fritt från förhållningsregler.
Nu var det annat. Det var bara att gilla läget i den sena timmen, huka in i stugmörkret, bädda och försöka sova. Med lite möda fick jag ner den trasiga rullgardinen.
Vattenkranen på diskbänken var spärrad på det blå, alltså bara för kallvatten. Varmt vatten fanns inte. Toa och dusch i baracken.
Jag kryper ner tillsammans med Netflix och börjar titta på en dokumentär om zoombies. Inget bra val med tanke på vad som sedan följer. Redan tidigare hade jag uppfattat något konstigt skrapande ljud vid husväggen, en gren i vinden kanske.
Nu var det tydligare och lät som återkommande andetag. Var det anden efter en tidigare till döds utled stuggäst. Riktigt ruggigt faktiskt. Jag var tvungen att fimpa Netflix zoombies, kliva upp och undersöka saken ordentligt.
Det visade sig att det var kylskåpet ljuden kom ifrån. Jag drog ur sladden, släckte och sov. Gott.
Efter morgondusch i den gemensamma baracken, nya förhållningsregler att ta in och utmärkt frukost på stadshotellet var jag redo för dagen
.
Med den nyvunna erfarenheten följer en fräsch varning för Sveriges minst prisvärda och glanslösa boende, campingstugan. Grundpris 650+lakan 100+ frukost på statt 150 = 900.
Socialiseringen med övriga campingstuggäster haltade också betänkligt.
När jag kom satt en kvinna utanför grannstugan, bara några meter ifrån mig när jag klev ur bilen. Men hon vägrade lyfta blicken.
Liksom gjuten i ett stycke: kvinna, bord, penna, korsord. Stum.
Vi delade samma mediokra upplevelse. Fanns inget att orda om.
Mot Los. Men först Färila, inte så långt från Ljusdal.
Trevlig liten ort i stil med Ljusdal.
Parkerar och hoppas finna en frisör. Det här med drop-in-frisörer, kan jag meddela, är ett storstadsfenomen. I Skärplinge i norra Uppland stötte jag på fenomenet första gången.
”Nä, första lediga tid är om 2 veckor” Samma sak senare i Rättvik.
Alldeles intill den fullbokade frisören i Färila låg ett litet antikvariat, Hälsinglands antikvariat. Riktig pärla med vidhängande verksamheterna Färila konsthall och Lillbygalleriet.
Precis när jag står där och glor kommer innehavaren Torbjörn Brandt och ska öppna upp butiken för dagen. En rask, nyfiken och av kunskap fullspäckad man på väg mot de åttio.
Jag får lära mig en hel del om antikvariatsbranschen, prisutvecklingen på Lundelltavlor och att skådespelaren Lars Erik Berenetts mor växte upp i Färila.
Jag swishar 100 spänn för boken ”Sällsamheter i Hälsingland” och säger farväl till Torbjörn ”Men du, säger han, ska du till Los finns ett trevligt cafe, bageri i utkanten av Los”
Bättre tips kan jag inte få.
Och mycket riktigt. Där i slutet av huvudgatan i Los ligger Wilmars bagarbod. Det är full kommers i den minimala butiken. Och inte konstigt, det här är riktigt bra grejer. Högsta kvalite.
Så inga problem hänga ett tag och invänta att den värsta ruschen lagt sig för att få en pratstund. Fadern till herr bagare själv startade verksamheten 1954 och sonen med fru tog sedermera över.
Det är slitigt, upp tre på morron och minst sagt frikostiga öppettider har sitt pris. De lyssnar intresserat till bitar ur min egen historia och jag får ta del av deras funderingar kring framtid och att det kanske kan vara dags att trappa ner, de är 59 och 63.
3 mil ut i skogen från Los finns attraktionen Fågelsjö Gammelgård. En helt intakt hälsingegård med byggnader från slutet av 1700-talet och framåt. Hade varit intressant att se. Så jag tar mig dit.
Men kommer helt fel mellan de fasta visningstiderna.
Till råga på allt blir jag påflugen av en otroligt påfrestande turist. Neutraliserad före detta engelsman, boende i Stockholm sedan 40 år.
Eller vad sägs om storyn när han och Lars Engqvist, före detta S-toppen, räddade Sverige. Riktigt vad dom gjorde fick jag inte klart för mig, eller om jag slutade lyssna.
Eller hur hans synskhet fick honom att rusa genom ett tåg och få lokföraren att stoppa tåget precis innan de bakom nästa kurva hade kört på 20 älgar.
Well.
Kanske dags dra sig hemåt.
Men hur var det nu med Korsbackatjärnen ? kanske den undrar som följt mig från dag ett.
Comments