Korsbackatjärn.
Up north 13.
Det var inte mitt första fiskevatten.
Det var Sigtunafjärden med dess grund och vikar. I regn och skur, sol och halvmörker. Från tidig morgon till kvällningen.
Pappa Leon var inte den som åkte hem för att det blev lite dåligt väder. Och för en själv var det bara att gilla läget. Härdas. Men det var inga problem, jag gillade fisket. Var rent av en fena på att dra abborrar, gös och gädda.
Ofta kunde jag också sälja dom till grannar uppe i Sjudargården. Ett litet villaområde längs vattnet bortom Humanistiska Läroverket, där Blombergs huserat i generationer. Särskilt bra kunder var några av de gamla lärarna längs Broholmsvägen.
Korsbackatjärn är en av de där tusentals små insjöar som hukar under Norrlands skogar. Bruna i djupet och blå i solsken.
För våra fisketurer i Hälsingeskogarna hade vi en grön jolle i glasfiber som precis gick in i bakluckan. Sen körde vi så långt det gick på skogsvägarna och bar jollen lastad med alla fiskeprylarna den sista biten.
Den biten kunde ibland vara bra så lång över stock och sten. Pappa satt sedan med sina dryga 100 pannor fast förankrad på en tvärlagd planka mitt i jollen och jag där bak.
Några yvigare rörelser var det inte att tänka på.
Om man tar vägen från Rogsta kyrka mot Sanna möter man strax uppe på ett krön skylten Garluö till höger. En liten by med 8-9 fastigheter där vår, Norråkre, låg längst bort.
Tyvärr är ingen hemma den här dagen när jag knackar på. Det är samma familj kvar än idag som köpte fastigheten av oss runt 1990.
Skylten ”Rucklebo” som min syster döpte gården till och som satt på farstukvisten under vår tid, finns kvar. Men sitter numera förtjänstfullt på en skranglig sidobyggnad.
Härifrån fortsätter grusvägen ca 2-3 kilometer upp och ut i skogen mot Korsbackatjärn. På ungefär halva vägen låg torpet Korsbacka. Där bodde gumman Hallin med sin son som vid den här tiden kan ha varit i 35-40 årsåldern.
Jag minns att han brukade komma farande på sin svarta herrcykel så gruset yrde. Kunde torpet finnas kvar ? Enligt Lantmäteriets app skulle det finnas något där.
Jodå, där låg Korsbacka. Ungefär som jag minns det. Nu en liten välhållen fritidsfastighet. Jag kunde köra en kilometer till innan jag fick parkera.
Stigen fanns där fortfarande och efter ett tag i den svaga lutningen kunde jag skymta Korsbackatjärnens blåa stråk i solljuset.
Det här var sista delen på denna resa.
Det som började med en ide om en tjärn och fortsatte med en vindlande sejour genom det inre av Norrland.
Tack för att ni var med och för all uppmuntran längs vägen !
Comentarios