Brändö och över på finska sidan.
Åland & annat 3.
Morgonsolen skär in in den lilla skolan på Enklinge och klockan är 0545.
Dags att sätta fart för att passa Ålandstrafikens morgontur till Torsholma på Brändö.
Paul serverar ett par mackor med kaffe och önskar mig lycka till.
Jag förnimmer lite exklusiv känsla när jag ser färjan komma krängande runt udden för att hämta upp avgångens enda passagerare. Den strandade stockholmaren från gårdagen.
Men den informationen behåller jag för mig själv.
Sent kvällen före hade jag på en telefonsvarare hos Kumlinge stugby meddelat min prekära situation och att jag tyvärr inte kommer. Så när landgången denna morgon skramlar ner vid första stopp på Kumlinge är mina mål nya.
Via Lappo når vi Brändö vid 8-tiden. Tur med vädret, strålande fin förmiddag.
En smal asfalterad väg leder mig upp över Brändö via vägbankar och små lokala arkipelager.
Mycket lite folk i rörelse. Efter ett tag når jag Hotell Gullvivan, här kanske man kan få en påtår och någon fin fotovy. Det går utmärkt får jag veta i receptionen.
Men jag börjar med en promenad. Åt ena hållet utanför hotellet går en fin slinga längs vattnet ut mot närmaste udden, som också följer en discgolfbana (i Sverige också kallat frisbeegolf).
Lite udda sport som jag första gången stötte på under tidigt 90-tal på Kärsön, Ekerö.
Sporten i dess enklare former har kunnat spåras över hundra år bakåt i USA. Då kastades med burklock och andra välflygande föremål.
Frisbeen i den form vi känner till idag uppfanns 1948 av Fred Morrison och i början av 60-talet anlades den första frisbeegolfbanan vid Berkeley University i Kalifornien.
Jag och golf är ett särskilt kapitel som finns anledning att återkomma till.
Men jag kan ändå nämna att jag i tioårsåldern fick en golfklubba i huvudet på grannens 3-hålsbana (ja, så snajdigt kunde det vara i Sigtuna) när Perras storasyster blev förbannad på gud vet vad och vräkte iväg klubban 20-30 meter på måfå.
I detta fall mitt huvud.
Ett begynnande golfintresse kunde där och då ha fått en bättre start.
När jag återkommer till Gullvivan för den efterlängtade påtåren får min frukostradar syn på morgonens kvarvarande frukostuppdukning. Jag frågar tjejen i restaurangen om det går bra att ta för sig (mot betalning underförstått) och ja, absolut säger hon och visar mig fram.
Perfekt, allt man kan önska sig i frukostväg.
Jag hinner njuta i kanske tio minuter innan receptionschefen kommer farande med vild blick....”Du sa att du bara skulle ta en kopp kaffe....och ute på verandan, det här går inte, vi ska duka för lunch snart....och frukosten kostar 10 Euro !!”
Pinsamt och eländigt och den stackars servitrisen som slokörad försöker be om ursäkt. Till både mig och chefen. Bad management skulle jag kalla det.
Finns i alla former inom alla näringar över hela världen. Brist på kommunikation som går ut över kunden. I stora som små företag.
Aningen slokörad, men mätt och belåten, avslutar jag sejouren på hotellets veranda med Brändös skär i blickfång.
En stor fördel med denna resa över Åland och Åbo skärgård, och kanske en förutsättning, är den svensktalande befolkningen. Att enkelt kunna samspråka längs vägen.
Mot sen eftermiddag når jag Åva på nordöstra Brändö där en gul vägfärja ska ta mig över till Osnäs och tätorten Gustavs på den finska sidan. En resa på dryga halvtimmen.
Jag rullar av färjan och stannar för att googla fram ett lämpligt boende för natten. Hittar ”Peterzens boathouse” som ska ligga en halvtimme bort.
Och även om miljö, landskap och det mesta är sig likt från Brändö blir försöket till samtal i receptionen som att kliva in i ett stenröse språkmässigt.
De två damerna talar bara finska och en knappt knackig engelska. Likadant i restaurangen.
När jag morgonen efter försöker få igång ett stapplande samtal om att 5% av finska befolkningen lär vara svenskspråkig, att svenskan är obligatorisk i finska skolan och att särskilt denna kuststräcka ska vara särskilt svenskspråkig möts jag bara av tomma blickar.
Nåvål, hotellet ifråga var mycket bra, de här små båthusen på bara några få kvadrat innehöll precis det man behöver.
Very soft.
Och med en fantastisk solnedgång på den lilla verandan kunde jag summera dagen.
Comments