Ånge, SD och vidare.
Up north 4.
Johan Gustav Jansson, Jiges. Ännu ett av dessa slitstarka små familjeföretag som krigar på långt från kvartalsrapporternas rampljus. 72 år med klädförsäljning till Ångeborna.
Kommer osökt även tänka på Kåges Herr i Sundbyberg, startat av bröderna Karl Gustav och Klas Göran Simonsson 1959. En institution på Sturegatan.
En mer känd svensk företagshistoria är den damshop som Erling Persson startade i Borås 1947. Men de är i begynnelsen samma andas barn.
Jag kliver in och undrar var man äter lunch bäst i Ånge. ”Ånge Deli runt hörnet över Centraltorget, sen finns det ett par pizzerior och thai, men jo, de är bäst”
På torget har valkampanjerna dragit igång men just idag är bara 4 gubbar från SD på plats. Stadigt förankrade i varsin campingstol bakom ett bord laddat med SD:s kampanjbroschyrer och den obligatoriska kepan med SD-loggan.
Jag kliver fram och sätter mig framför dom på den lilla hopfällbara campingstolen. Skulle det vara i en annan scen, i ett annat rum, skulle det kunna vara det klassiska knepet för maktövertag.
Men de här gubbarna har ingen makt att värna om. Har aldrig haft. De är bara förbannade.
”Varsågod, tag en keps”, säger den ena. Samtalet stapplar igång, de förstår att jag inte är en sympatisör, bara nyfiken.
Det handlar om jobb som försvunnit, politiker som inte håller vad dom lovar och ensamhet i avfolkningsbygd. Järnvägen och Posten vara stora i Ånge men det mesta är borta.
De stannade kvar för de blev lovade jobb, framtid och en levande ort. Nu sitter dom här på Centraltorget med SD-kepsen på plats. Vem är jag att klandra dom.
Alla är gamla besvikna sossar. Jimmie kom med lösningen och ventilen.
Tre av dem klarar av ett resonerande samtal om SD:s politiska arv, Sverige idag och svåra invandrarfrågor, medan den fjärde ”brother in arms” får något svart och oförsonligt i blicken så fort ordet invandrare nämns.
Men det blir ändå ett bra samtal.
Om ni tittar uppe i hörnet på min SD bild ser ni loggan för ”Ånge Deli”, populäraste och bästa matstället i Ånge. Det drivs sedan 2020 av en invandrande man från forna Jugoslavien och hans kollega, kocken från Italien. Ett exempel på lyckad integration.
Förutom den goda maten kan jag konstatera att deras slösande charm tagit ortsborna med storm, samtidigt som jag njuter av deras utmärka pasta. Det är kram och hej hej och så långt bort man kan komma från den klassiska bilden om hämmade norrlänningar.
Jag kör vidare norröver. Det börjar dra mot kväll och hög tid att hitta mat och övernattning. De här skyltarna: RUM, från min barndoms bilsemestrar som jag hyste visst hopp om lyser med sin frånvaro.
Goda råd börjar bli dyra.
Vägen längs Faxälven, ett biflöde till Ångermanälven, är emellertid mycket vacker. I Sillre alldeles intill vägen hittar jag en stängd B&B, men där står ett sista halmstrå på dörren, ett mobilnummer som jag ringer.
”Nej tyvärr, men jag vet att hotellet i Hammarstrand hade rum, åtminstone i går kväll”
Hammarstrand, hmm...skidor nåt, kanske internationella tävlingar av något slag. Länge sedan, Sven ”Plex” Pettersson....”ja, enligt min klocka bör....knaster, knaster...vara i ledningen nu”. Oklart.
Jag ringer Hammarstrand Hotel och receptionisten ber mig vänta, det går några långa sekunder. ”Jo, vi har ett rum kvar” Tack, jag tar det !”
6 mil till.
Snyggt, fräscht, varmt och trevligt.
Särskilt uppskattat när man just räddat sig från en mycket sval natt i bilen.
Det var rodel.
Gamla pokaler, vimplar och affischer vittnar om en svunnen peak på 80-talet. Nu på gång igen med renovering av banorna.
Tack EU och godnatt.
Comments