Skogstomt och tappra försök.
Up north 3.
Checkar ut från Hotel Temperance och tar sikte på Ljusdal.
Lockas lite av inre Norrland.
Bara köra rakt uppåt mittemellan Norska gränsen och Bottenhavet.
Går det ? Skog. Men först Ljusdal.
Strax norr därom köpte pappa en sommarstuga i början på 80-talet, intill en sjö. Efter något år fick han nys om ytterligare en tomt, obebyggd sådan, inte långt därifrån.
A bargain redan då, 2500:- för ca 2000 kvm.
Och där låg den och vilade. Och vilade.
Pappa Leon (Leonidas) gick bort relativt tidigt, 1993, 72 år gammal. Mamma Asta levde till 2016. Hon skulle fylla 95 det året.
Ingen hade då sett den där ödetomten i skogen på 30 år.
Sommarstugan såldes runt 1990.
Så när jag och mina 2 syskon delade upp kvarlåtenskapen anmälde jag mitt intresse för tomten i Ljusdal. Och så blev det.
Pappa tyckte om att spekulera i aktier, torp, gårdar och annat och det mesta gick väl hyfsat bra.
Men de 3 mest tveksamma, rent av dåliga eller udda affärerna var nog tomten i Ljusdal, Åländska frimärken och i ett konsortium som köpt en kontorsfastighet i Bryssel.
Jag lade beslag på alla 3.
Kanske kunde jag rädda något av pappas eftermäle som 80-talistisk finanshaj ur den äldre skolan.
Efter en snabbcheck på plats 2018 stod jag nu åter redo med Google Maps och Lantmäteriets tomtapp i näven vid den ogenomträngliga skogskanten. Men först hade jag fått forcera rätt över en stängslad kohage.
Det vara bara att bita ihop, ta språnget och hoppas att inga kor var hemma.
Saken var också den att nu visste jag att det fanns ett servitut på fri passage 150 meter ner till sjön med möjlighet till bad och egen brygga.
Spännande, eller hur.
Så här kan det ha sett ut när Karl-Oskar i Utvandrarna första gången baxar sig ner till Khi-Chi-Saga. Näst intill ogenomträngligt. Men det var ju bara Mobergs och Troells fiction.
Det här är på riktigt.
Och tomtinvesteringen då, nja, den får nog vila ytterligare ett par decennier.
Det kan ju bli andra tider.
Att resa så här med bil nuförtiden påminner en hel del om när man är på sjön, med GPS och översiktskarta. Då är ”Sverige vägatlas” perfekt.
Efter Ljusdal såg Ånge ut som ett bra delmål.
Nu började det bli verkligt glest med matställen och övernattningsmöjligheter. Men det är en del av poängen. Hur äventyrligt det nu kan bli med fräsch bil, AC, GPS och sköna säten som går att fälla, worst case.
Samtidigt vet jag att de flesta jag känner skulle få spader av att resa på det här ”osäkra” sättet.
Längs grusvägar i de inre Norrlandsskogarna kan inte ens bookingsajten hjälpa dig. Men visst minns man från barndomens bilsemestrar de där ständigt uppdykande skyltarna: RUM.
Är det några sådana kvar därute, tro ?
Framåt 14-tiden längs väg 83 kom jag till ett sjösystem vid orten Hennan. Just där vägen passerar mellan två sjöar fann jag en sådan där flack större blåsig sandyta mellan tallar, camping, stellplatzer och servering.
Samtidigt anländer 3 vandrande kvinnor i kanske 55-60-årsåldern, varav en lite yngre. Dom såg verkligen ut som dom varit på marsch sedan i ottan och dessutom som dom känt varann hela livet.
Som en och samma kropp på något märkligt vis.
Serveringen rattades av en thailändare (gissning) med son. Ytterst spartanskt men ändå med full bar. Fascinerande hur alla holkar hemma numera kan prestera en gin & tonic.
Har jante fullständigt gett upp här ?
När jag och min barndomsvän tågluffade i Spanien 1973 och blev kastade av ett tåg mitt i öknen mellan Madrid och Zaragoza, glömmer jag aldrig hur fascinerad jag var av hur den där lilla stationen/serveringen på 15 kvm kunde erbjuda en rom & cola.
Dessutom den billigaste på hela resan.
Nåt att berätta för mamma och pappa när man kom hem. Not.
Jag var ju bara 17 år.
Åter till nu, eller rättare sagt igår.
Syftet med den här resan är i mångt och mycket att återse det Sverige där jag växte upp, träffa människor längs vägen som var med och har sina historier att berätta.
Jag hade lyckats väl med Thord, Bengt och Kjell.
Men det här var något annat. Nu gällde det att inte fega ur.
Framförallt var omständigheterna inte helt naturliga där de satt ett par bord bort på uteserveringen, även om det bara var vi där. Jag knaprade på min baguette och planerade attacken, lämpligen när jag var klar med baguette och fika.
Bara släntra förbi och...”Hej ursäkta, vet ni hur det är med övernattningsmöjligheter längre norr över här och vad som finns att se, jag är lite ute och luffar”
Jag står där och dom sitter ner och klämmer sista klunkarna ur sina Mellerud. Tittar på mig både intresserat och lite skeptiskt.
Det stapplar på och de berättar om ingångna vandringsskor och planerna på Pilgrimsleden. Jag får tips om Sveriges mittpunkt (skitkul) och diverse vackra vägavsnitt.
Massa jox som jag inte alls är intresserad av.
Sedan lyckas jag trassla in mig i en hopplös återvändsgränd om min cykelkrasch som en av dom klokt nog abrupt avbryter.
Ännu en sådan där självömkande man, tänker jag att dom tänker, med Katrine Marcals sommarprogram i färskt minne.
”Ok, nä men tack ändå, lycka till med knatandet på Pilgrimsleden"
"Och jo, tänk på att cykelhjälmar ska ha MIPS-funktion”
Jag hade här också tänkt berätta om Ånge, mitt möte med SD på torget och hur jag till sista hamnade vid rodelbanan i Hammarstrand igårkväll.
Men det får bli nästa gång.
Comments