Mot Hälsingland igen.
Up north 11.
Såklart fanns ett Hotell Vännäs i Vännäs. Ett slitet sådant och med duschen i korridoren. ”Och behöver du äta har du Frasses här bakom”
Och äta behövde jag onekligen. Norrlandsburgare alltså.
Frasses är en hamburgerkedja som startade i Luleå 1975. 45 restauranger, mestadels i Norrland. Det fanns till nyligen en även vid Odenplan, men den är borta.
Verkar som dom gärna lokaliserar sig på lite udda platser i utkanten av städerna. Som den i Norrtälje vid Byggmax. Den var toppenfräsch.
Men nu var det Vännäs. Den här visade det sig, låg bakom men inte bakom hotellet utan mycket spartanskt i själva hotellet, bakom frukost och lunchmatsalen.
Nja, okej hamburgare, men här får nog Frasse styra upp så att inte konceptet fladdrar iväg.
God sömn och dusch i korridoren i en skrubb som man precis kom in i.
På frukosten kom jag i samspråk med ett par från Upplands Väsby som varit på dansweekend i Lindy Hop ”Fast en variant där man dansar till modern musik, rock, pop...” Han var i min ålder och skulle gå i pension i dagarna. Hon kanske 8-10 år yngre.
Lindyparet och tjejen som skötte frukosten fick mig att bryta mina strikta frukostrutiner och pröva ”den fantastiska blåbärs smoothiesen” Godkänt.
Efter frukosten satt jag kvar i matsalen och skrev. Klockan hann bli tio och elva.
Lunchgäster började droppa in och snart var jag omgärdad av lunchätande Vännäsbor och kringresande jobbare.
Flydde till ett litet konferensrum nära receptionen invid köket. Lunchrum för personalen visade det sig snart.
Jag packade ihop mina prylar, åt dagens på hotellet och gav mig ut på vägarna. Mot Härnösand och Hotel Royal, som jag berättat om i tidigare inlägg.
Hittade morgonen efter en fin väg från Härnösand ner genom Medelpad och mot Matfors. En gammal bruksort där lokala entusiaster skapat ”Matforsfabriken”.
Retro, cafè och loppis. Snyggt arrangerat.
Särskilt har man tagit sikte på ett legendariskt par som ända fram till 1993 drev den gamla lanthandeln. Runt det paret hade de byggt verksamheten.
Fantastiskt kul med sådana här initiativ.
Men var jag i Medelpad fortfarande eller i Hälsingland. Den unga sommarjobbaren från orten fick något tomt i blicken när jag förhörde mig om saken ” Vänta”, sa han och gick in och frågade morsan i butiken ”Vi är i Medelpad”
”Ok, det där lär du aldrig glömma”, säger jag med den vuxnes jobbiga auktoritet.
Knappt jag har koll på än idag om mitt barndoms Sigtuna verkligen ligger i Uppland eller i Sörmland. Än mindre den 13-årige Dan som via försänkningar hos källarmästare Lundgrens son, om söndagarna ”smörgåsnissade” på Stadshotellet.
Om nu någon ditrest Stockholmsbesökare dristat sig att ställa Landskapsfrågan.
Smörgåsbordet lanserades vid OS i Stockholm 1912 som en förrätt och var väl just inte mycket mer än lite mackor som snabbt kunde konsumeras. Redan på 1920-talet fanns i New York smörgårdsbordrestauranger.
Men det verkligt internationella genombrottet skedde i den Svenska paviljongen vid Världsutställningen i New York 1939. I början av 60-talet fick smörgåsbordet ett nytt lyft här hemma tack vare Tore Wretman och Operakällaren.
Min karriär inom restaurang och kök började och slutade där. Men som Börje på Corner i Junsele nogsamt påpekade. ”Disken är restaurangens viktigaste station. Utan rena tallrikar kan vi inte servera någon mat” I agree, och där har jag blivit kvar.
Hela den här ruljangsen med ”Matforsfabriken” skedde i första våningen på denna välhållna bruksbyggnad. Självklart måste jag förhöra mig med ”morsan” om vad som fanns på våningarna ovanför.
Hon fick en bekymrad rynka i pannan och avslöjade: ”Där sitter Försäkringskassans utlokaliserade it-avdelning. Det här är det mest välbevakade huset i trakten, tack vare det. Vi kan inte heller göra något utan att stämma av med dom.
Det finns regler”, förklarade hon kort och markerade att ytterligare frågor inte var välkomna.
Jag kände hur en pust av gammal äkta bruksanda svepte över mazarinerna.
Jag hade nu norra Hälsingland och Dellensjöarna rakt nedanför mig när jag rullade ut ur Matfors. Mot Hassela och Bergsjö på vindlande grusvägar. Kanske skulle jag kunna nå Los via Ljusdal till kvällen.
De här Dellensjöarna, Södra och Norra, väcker minnen om somriga dagsutflykter från Rogsta, sent 60-tal. Kaffetermos och mammas hembakta på Avholmsberget och far Leons utläggningar om Hälsingesjöar, fisket och ”blånande höjder”
Jag når Bergsjö och rullar in på huvudgatan. Slås direkt av hur slitet allt verkar. Vad har hänt här. Eller inte hänt snarare. Jag måste parkera och ta en promenad längs huvudgatan.
Hotellet är övergivet och mat- och serviceutbudet verkar minst sagt skralt.
På pizzerian som lätt kvalar in på Facebooksidan ”Sunkiga hak i Sverige” förhandlar jag till mig ett toabesök mot en Trocadero. Jag letar efter någon local att språka med. Svårt.
När jag svänger runt hörnet vid Konsum ser jag i ögonvrån en parkbänk bakom ett buskage med en sliten man, en ryggsäck och ett par hjälpligt dolda bira på bänken.
En sån som varje normalt orienterad svensk inte låtsas se. Jag går en bit förbi, stannar och spanar över torget. Det hörs svag musik och kanske sång från bänken bakom mig.
Jag vänder mig om och vi får kontakt och jag viker inte undan.
Det är någon låt av Lundell hör jag nu. Han är runt 50 och bär en Lundell konsert-t-shirt under jackan. Svart kepa på huvet med F.B.I. i stora bokstäver ovanför skärmen.
”Gillar du Lundell, frågar han, så jävla bra” ”Vinter i paradiset”, bästa boken.
”Är det okej att jag ? frågar han, och måttar med biran” ”Jaja” säger jag, tummar på Trocaderon och slår mig ner. ”Björnen” säger han, det är jag det.
Föräldrar från Södertälje, 60-tal. Familjens flytt till Svappavaara och jobb i gruvan
.
Senare i vuxen ålder årtionden som skogsarbetare. ”Men svårt nu, säger han. Utsliten och rejält sönderslagen efter frontalkrock i 80 knyck” Det var 2017 på, vintern utanför Junsele.
I en Volvo 740. Du kör för fort” hinner han säga till kompisen innan det smäller. Inget bälte.
”Men jag klarade mig” säger han, pekar mot huvet, viker ihop sig och illustrerar den skyddande kroppsställning som räddade livet på honom.
"Är det okej” frågar han på nytt, och måttar med biran ”Jaja,visst” ”Får man var stolt” frågar han ”Får man det ? Min dotter tog förra året civilingenjörsexamen. Den första högskoleutbildade i familjen”
Jag skulle vilja prata mer, och kanske han också, men vi avbryts av ett par hälften så gamla bekanta som kommer fram och får en hundring av "Björnen".
”Köp en två-pack” säger han, nej förresten, det räcker till en tre-pack” De kommer tillbaka och ska passa en buss på torget till en ort i närheten.
”Björnen” hänger på och våra vägar skiljs. Jag hinner fråga en av dom ”Vad händer där då?” ”Det vet man inte förrän man kommer fram” säger hon och skrattar.
Jag frågar senare folk längs vägen om vad som hände med Bergsjö. Ingen har något bra svar. Frågan består. Jag inser nu att det blir alltför långt och osäkert ur mat- och övernattningssynpunkt att nå Los långt bort i skogen.
Jag stannar i Ljusdal.
Det enda som finns ledigt är en stuga på Ljusdals camping.
Comments