Landsbygd, glesbygd, obygd.
Up north 10.
Efter tidig sänggång och på det en bra frukost hos Börje på ”Corner” lockar vägarna igen.
Up, up north. Åsele nästa.
Men jag hinner bara åka någon kilometer på väg 90 innan jag inser att det här var en alldeles för bra, trist, snabb och rak väg. Strax norr om Junsele ligger ett stort vatten vid namn Betarsjön och Rusksjön.
Det är en och samma sjö men den delas av en stor ö, Ramsön.
Där ser jag längs norra delen en smal vägsträng sträcka sig upp mot det stora okända.
Klockrent. Landsbygd, glesbygd, obygd.
När börjar och slutar det ena eller det andra.
Den här grusvägen börjar kännas alltmer som obygd.
Mil efter mil rakt på.
Sitter och hoppas att någon björn ska kliva ut ur terrängen. Inte ens en älg syns till. Något ödehus här och där.
Många av husen häruppe är hjälpligt vårdade gamla barndomshem av en utflyttad generation. Sällan besökta.
Framför en del står en gammal bil eller cykel för att lura tjuven att någon är hemma.
Ska till en rejält påtänd pundare från storstan för att ta sig ändå upp hit och göra bryt i dessa övergivna gårdar.
Silver och Stig Lindberg keramik är sedan länge förpassade till storstadens flottare våningshörn.
Efter ett par timmar längs grus och tallar dyker ändå en by upp: Svanaby. Bilden av en by med tätt liggande hus i skydd mot mörker, kyla, ensamhet och okända fiender känns avlägset.
Det är någon kilometer mellan varje hus.
Nu har jag inte sett en levande människa på mycket länge och börjar bli desperat. Hur ska jag hitta dagens huvudperson i denna story, denna dag.
Plötsligt ser jag på långt håll en knallröd liten trävilla alldeles intill vägen. På nästan lika långt håll ser nog mannen på garageinfarten mig komma.
Han står kvar och följer mig med blicken ända tills jag passerar.
Veckans främling.
Hur förvånad ska han då inte bli när bilen ifråga bromsar in, vänder och kommer tillbaka. För att göra processen så kort som möjligt i denna förvirrade minut, denna dag i denna mans liv, kliver jag snabbt ur och öppnar en dialog.
Jodå, han är född och uppvuxen i det röda huset kring den välvårdade tomten. Vi pratar om igenvuxen odlingsmark och hans tid som handlare på bygden. Han är född 1949.
”Jaha, 1956, men då är du ju rena ungpojken”, säger han och skrattar.
Jag uppfattar att motorn står på tomgång på den grusade garageuppfarten
”Sitter din fru och väntar i bilen, ni kanske ska iväg ?”Ja jo, men den som väntar på något gott väntar inte för länge” säger han och skrockar.
Jag åker vidare och ser i backspegeln hur de backar upp från garagefarten och kör åt samma håll som jag, innan de senare viker av.
”Sa du han var från Stockholm, vad ville han egentligen ?”
I Stockholm är Per Albin-husen i Ålsten välkända.
En liknande finansieringsform fanns även för landsbygden på 30-40 talet, Per Albin-torpen. De ser man ofta här uppe.
Målet var att även mindre bemedlade skulle kunna äga sina hus, den s.k. egnahemsrörelsen. Det skedde under socialdemokratiskt styre när Per Albin Hansson ledde landet.
Men rörelsen var egentligen en borgerlig idè från början.
Man kan väl säga att det låg i tidsandan och hade nog skett i någon form oavsett politisk majoritet.
Svanabyn med sina 82 registrerade invånare (2015) är också födelseort för en av de klassiska, men mindre kända författarna och poeterna inom Klarabohemerna, Helmer Grundström.
På frågan om varför det var så långt mellan husen i byarna fick jag det lakoniska svaret ”Tja, de hade väl gott om plats, helt enkelt”
Vid lunchtid är jag framme i Dorotea. Nu var det dags för avgörande beslut om fortsatt riktning på resan. Skulle jag ta mig ännu mer norr över via Vilhelmina och in i fjällvärlden eller svänga av mot kusten. Det blev det senare, mot mer bebodda trakter.
Resans mål är som sagt inte i första hand vackra vyer och turistleder, utan det som ligger bortom och under ytan.
Människor, historier och öden.
Efter lunchmacka på Dorotea Konditori i kanten av ett småtrist och blåsigt torg var det dags att resa vidare ner över Åsele och Lycksele.
Men jag hann växla några ord med en långfärdscyklist från Leipzig. Han stod och hukade under en björk på samma torg. Leipzig-Kiel-Oslo-Nordkap-Dorotea-Östersund- Helsingborg och vidare hemåt. Bra jobbat.
Efter Lycksele tog jag sikte på Vännäs, strax norr om Umeå. Från Lycksele och söderöver längs Umeälven går en del av ”Blå Vägen”
Men tyvärr är remsan mellan vägen och älven helt igenvuxen av sly, så någon blå älv syns knappt till.
Samma sak när jag tidigare körde vägen upp mot Hammarstrand längs Indalsälven. Rejält igenvuxet och ingen Indalsälv i sikte. Frågan ligger högt på dagordningen hos ”Föreningen Indalsälven”
Hur svårt kan det vara ? tänker den kaxige stockholmaren i mig.
Det börjar bli sent nu. Än en gång.
Kunde det finnas föda och övernattning i Vännäs ?
Helmer Grundström levde 1904-1986
Här en artikel av honom i tidskriften Fjällsjökrönika 1973, utgiven av Fjällsjö Hembygdsförening i Backe, kring hans barndom.
Comments