Nattvak.
Up north 8.
Ljusdals Camping onsdag 01:45.
Kan inte sova. Snurrar i huvet av alla intryck och upplevelser.
Människor jag mött, platser, situationer, hur det ska skildras på bästa sätt. Så här har det i och för sig varit varje natt på den här resan. Ligger vaken 1-2 timmar.
En sorts kreativ process. Sortera hårddisken. Påminner en hel del om åren med resebyrån. Men då gällde det helt andra problem, eller möjligheter.
Dags att dra sig hemåt efter en vecka längs norrlandsvägarna.
Hur kan jag gå vidare med det här. Skrivandet. Kanske bli old boy influencer, sponsrad av Old Spice, Grants Whiskey och Berras Sportfiske.
Helt klart har jag något att förvalta och inspireras av. Hjärngymnastik. Jag var på gång med att skriva och jobba inom media när jag var drygt 20. Gick på Nordens Folkhögskola Biskops Arnö.
Men 40 år i resebranschen kom emellan. Inget fel med det. Kul bransch, bra människor överlag och möjlighet att se Världen till ett rimligt pris.
Nu till något helt annat och vad man brukar kalla en ödets, eller livets, nyck. När jag var på bryggmöte nyligen för Gamla Grisslehamns Fiskehamnsförening kom det fram en äldre man efteråt och undrade om jag var intresserad av att byta roddbåt.
Hans var så rank, tyckte han. Men min Crescent Rodd 364 som jag haft i över 20 år släpper jag inte i första taget, så nej tack. Han hade för övrigt sin snarlika bror med sig.
Några dagar senare stöter jag på dem igen när de kommer vankande på bryggan, och vi börjar åter småprata. Vi kommer snabbt in på uppväxt, skolor och hemort. Det visar sig att hans far hade varit rektor på Väddö Folkhögskola och senare på Wiks Folkhögskola, där jag också gått ett år.
”Men, säger jag, senare gick jag även på Biskops Arnö, 78-79” ”Jaha, säger han, dit kom jag också just 1978 för att starta upp deras skrivarkurser, jag blev kvar i över 30 år”
Och då ser jag, det är ju Ingmar Lemhagen, nu 80 år och med sin tvillingbror i följe. Det har gått 44 år.
Och även om jag inte gick skrivarkursen och det är högst tveksamt om han känner igen mig, så tar jag det som en sorts omen. Likt en viss scen i en gammal Bergmanfilm.
"Jag har kommit för att hämta hem dig. Det är tid nu. Du var menad att skriva. Du har levt ett långt liv och upplevt mycket. Men du har mycket kvar. Folk kommer att uppskatta din gåva och dina berättelser.
Ska vi spela schack, frågar han ? Nej, jag spelar inte schack, säger jag, och nej, roddbåten är fortfarande inte utbytbar. Men vi kan väl ses över en fika och prata mer"
Så har inte skett. Än.
Men jag hittade en inspirerande film på Youtube ”Mötesplats litteratur - Ingmar Lemhagen”
Det travar på med stories. Jag ligger efter i reseskildringen och sådana här utvikningar är odisciplinerat. Men för en bra story måste alltid finnas plats.
T.ex. om Bergsjö, vad hände med den orten. Så nedgånget. Eller minns jag fel. Och om Lundellfanset ”Björnen” på parkbänken i Bergsjö, ett liv som skogsjobbare och hur en Volvo 740 räddade honom.
Om än till ett högt pris.
Ja ni ser ju, det tar aldrig slut.
Godnatt.
Comments