När bilarna gick sönder.
Denna berättelse har sin upprinnelse i en sedan länge övergiven liten betongbyggnad på Norra Djurgården.
En bit bort över Husarviken, från Norra Djurgårdsstaden sett, ligger den i ensamt majestät. Likt en ful ankunge i den i övrigt välordnade och prydliga Nationalstadsparken.
Fanns här en historia att berätta ?
Jag kontaktade Kungliga Djurgårdsförvaltningen för att söka svar i frågan.
Det visade sig att byggnaden är en sista rest av det lilla småindustriområdet Fisksjöäng som fanns på platsen cirka 1950-1995. I byggnaden huserade under ett par decennier Motormännens Riksförbund med sin testverksamhet för bilar.
Och Vägpatrullerna - vad var det ?
Nästa steg blev att ta kontakt med Motormännens Riksförbund, numera M Sverige. Där hjälpte Henrik Nyberg mig till M:s omfattande arkiv på Centrum för Näringslivshistoria.
Arkivet ligger i en stor anonym byggnad intill Ulfsunda Slott i Bromma. Det var bara att börja gräva.
Det var nämligen så att på listan över allt som inte alls var bättre förr tar bilarna en framskjuten position.
De strejkade, stannade, rasade ihop och rostade.
För att få bukt på problemet med havererade bilister längs vägarna startade M sommaren 1951 en försöksverksamhet med vägpatruller. Detta enligt engelsk förebild där vägpatruller funnits sedan ett tiotal år.
Försöket slog väl ut kan man läsa i en nyhetsnotis ur SVD den 26 augusti 1951.
Byggnaden vid Fisksjöäng var också samlingspunkt för vägpatrullerna innan de skickades ut längs Sveriges riksvägar. Som mest var de 20 stycken.
Denna tidsbild är saxad från tidningen Motor, tidigt 50-tal:
“I och med att Sverige blivit billand har också standarden på våra vägar stigit. Och visst är det kalas. Man förstår det långa radband av bilister som denna sommar susat fram på riksvägarna. Alla de utländska turisternas dollargrin som glider så mjukt fram på våra vägar trots allt gnyende om att de bör varnas att resa till Sverige då inga login går att uppbringa.
Något som däremot uppskattas av våra utländska gäster och framförallt av våra egna är den flotta servicen som Motormännens riksförbund enligt ett gammalt engelskt mönster tagit upp. Servicemannen som man nu möter på riksvägarna, artigt hälsande varje bilist har blivit till ovärderlig nytta.
Ms reporter med signaturen Gell avslutar:
"Under vårt samtal har en oändlig karavan av bilar passerat och lika vänligt har M-mannen fört handen till den vita störthjälmen och gjort honnör. Med ett rengjort tändstift startar jag nu 2-taktarn som spinner gott.
Jag lägger in växeln, lite för hastigt förstås, vinkar åt M-mannen som egentligen kunde ha tänkt - ja se fruntimmer, men vilket han absolut inte gjorde - det ingår nämligen inte i servicen."
Otroligt nog har jag fått kontakt med en som var med.
Sommaren 1958 var Kjell Boberg 19 år och den klart yngsta i teamet. Kjell är idag en rask 85-åring, boende i Skillingaryd i Småland.
Där vårdar han ömt en relik från vägpatrullernas årtioende. En topprenoverad BSA med sidovagn som han plockat ihop på senare år. Kjell berättar:
” Bilarna var som sagt dåliga, det som gick sönder var tändstift, brytarspetsar, fläktremmar. Dåliga oljor gjorde sitt till. Bromsar och däck var mycket sämre.
Mycket hände med bilarna, helt enkelt.
På den tiden servades en ny Volvo efter 250 mil, idag kan de köras 3000 mil innan service. Vi körde vägpatrullerna mellan 9 och 9 vardagar och även på helgerna. Från mitten av juni till mitten av augusti.
Oftast gamla Riksettan (nu E4:an) mellan Jönköping och Ljungby. Var 3:e, 4:e mil stod någon strandad bilist och behövde hjälp.
Jag undrar hur de hade delar för att laga alla olika bilmärken, Kjell:
“ofta fick man bara skruva och lappa ihop så gott det gick så de kunde ta sig till närmaste verkstad. Vi hade 10 olika fläktremmar, alltid passade någon”
Svensk Bilprovning kom igång 1965. Innan dess fanns endast konditionstester i privat regi.
Den dominerande aktören var Motormännen och anläggningen vid Fisksjöäng den enda avsedd enbart för testerna. Vanligtvis låg verksamheten tillsammans med bilverkstäder och bensinstationer.
Konditionstesterna var på helt frivillig basis för bilägarna, oftast nyttjad i samband med köp för att få ett kvitto på bilens kondition: Testet kostade 10 kronor.
Kjell konstaterar att han idag är Sveriges enda nu levande vägsamarit.
Ser han tillbaka på sitt yrkesliv, däribland 25 år som servicechef på Volvo i Göteborg, så står det ett särskilt skimmer kring somrarna 1958 och 1959 då han tjänstgjorde som vägpatrullare.
Sommaren 1959 var dessutom en rekordsommar, det föll inte en droppe regn.
Säkert var det desto fler bilkylare som kokade.
Till sommaren 1960 fattades beslut om att vägpatrullernas era var över. Kanske hade bilarna trots allt blivit lite bättre med åren. Ekonomin för patrullerna gick inte ihop längre.
Till sist kvarstår en fråga.
Varför står denna övergivna och ledsna gamla cementkåk kvar än idag vid Fisksjöäng ? Jo, berättades det för mig vid besöket på Kungliga Djurgårdsförvaltningen.
Tar man ned den förloras byggrätten.
Men nu är det saker på gång. Rykten som hördes redan när vi själva bodde i Norra Djurgårdsstaden under några år.
Närliggande Stora Skuggans Värdshus med Carola Magnusson i spetsen har en ny verksamhet på gång som är tänkt att ligga på platsen.
Kul!
Dan, du går från klarhet till klarhet. En fröjd att läsa dina inlägg. /Lasse