Bildmannen.
Från Karlaplan till Lesjöfors.
En liten pojke springer runt i sin mors syateljè till väninnornas förtjusning. Emellanåt får han en 25-öring för varje puss han går med på. Ibland klädde han ut sig i flickkläder. “Dom tyckte jag var så gullig”
Larseric Vänerlöf föds i Vänersborg i ett tidigt 50-tal. Föräldrarna är frikyrkliga inom Pingströrelsen, eller Filadelfiakyrkan som det fortfarande hette då.
”Farsan var lite gammaltestamentlig, man skulle med till kyrkan, fast man inte trivdes där”
Varje sommar reste familjen till Nyhemsveckan utanför Jönköping, Pingströrelsens årliga konferens som än idag samlar tusentals besökare. Körer sjöng läsarsånger kring Jesu uppståndelse och damer klinkade på gitarrer.
Men det var ett långtråkigt event för en liten pojke. Dessutom med spirande trostvivel.
Frikyrkligt folk sågs lite allmänt över axeln på den tiden. Kanske är det så än idag.
Larseric minns en händelse från 10-årsåldern när han hårdhänt fick känna på livets realiteter. På en skolrast samlade sig 10-15 skolkamrater kring Larseric och tryckte upp honom mot en flaggstång som stod på en kulle intill skolan.
De skanderade; “Hans farsa predikar i Filadelfia” och började kasta sten på Larseric.
"Men då var det en kille, en klasskompis som var varken stor, stark eller nåt som gick fram och ställde sig framför gruppen och sa; “…men han kan väl inte rå för att hans föräldrar är med i Filadelfia” Och då slutade alla.
”Sen minns jag när jag kom hem och berättade detta och tänkte jag skulle få lite ömkan och medömkan, men farsan sa bara" “Det är bra min son, du följer Stefanus…så det var inte mer med det” Stefanus var kristendomens första martyr efter Jesus, som stenades till döds.
Vi konstaterar samstämmigt att det var ett ovanligt civilkurage från en liten kille. Larseric berättar då.."För bara några år sedan ringde han upp mig efter 60 år och frågade hur livet hade varit och lite sådär, och då berättade jag om den här händelsen, men det hade han inget minne av”
Larserics intresse för bilder grundlades tidigt. I hemmet fanns “Dorès bibel” ett verk av fransmannen Paul Gustav Dore som gavs ut 1865. Sedermera vanligt förekommande inom svensk kyrklighet.
De dramatiska illustrationerna av bibliska händelser trollband den unge Larseric.
"...gigantiskt fina grejer alltså, blixt och dunder, änglar och spektakel”
Vidare fanns i hemmet 2 stenkakor, varav den ena var Bertil Boo som sjöng “Violer till mor”
“Den andra minns jag inte vilken det var men den där “Violer till mor” lyssnade jag på jämt. Den var helt utsliten. Den var så sorglig, jag satt och smågrät och hulkade när jag lyssnade, det var så känslosamt….”
Senare blev Larseric väldigt fascinerad av skolans bilderböcker, framförallt Elsa Beskows “Hattstugan”
“Jag minns jag ville bo inne i en sån där stubbe som hade hatt som tak…”
"Vi hade inga vanliga böcker hemma, det var nog allmänt ganska torftigt i arbetarhem på 50-talet, farsan var ju intresserad av att läsa men det var ju sådana där gigantiska kompendier över tolkningar över Gamla Testamentet, på engelska dessutom"
"Sen hade han Svensk Uppslagsbok i 32 band, den satt han ofta och läste och slog i, minns jag. De kunde få besök av farbror Einar och då gick farsan och han in i ett avsides rum och kunde plocka fram någon uppslagsbok, sitta och slå i och göra tumverser och resonera"
När Larseric var 12 år fick han sin första kamera, en Diana, den var helt i plast. “Manufactured by Great Wall Plastic Factory of Kowloon i Hong Kong” Hans mor hade inhandlat den på Domus i Östersund, den kostade 9,90:- och då ingick en film.
“......och den gick att klämma ur bilder ur om det var bra med lyse”
Kameran har med tiden blivit något av ett kultobjekt och kan idag kosta uppåt 1000:-
Larseric hoppade av skolan i åttan.
"Skolan var inte min grej helt enkelt, det var inte på det sättet jag ville lära mig..” “Mamma som egentligen var den som bestämde sa: "Jamen, då får du väl skaffa dig ett jobb, jag skulle fylla 15 i December samma år och fick ett springjobb på kontorsföretaget Åtvidaberg/Facit i Vänersborg”
Larseric fann snart jobbet lite enahanda och slutade efter ett drygt år.
16 år gammal tog han det slutliga steget in i bildernas och kamerornas värld, när en fotoaffär i Vänersborg sökte ett biträde. Tanken med jobbet var också att kunna få köpa en riktig kamera till lite billigare pris. Larseric trivdes bra som fotoförsäljare och stannade i flera år.
Nu var det 1968 och han hade likt många ur sin generation blivit engagerad i den nya politiska vänstervågen. När chefen kom en dag och såg att Larseric på eget bevåg lättat på slipskravet, var tiden som fotoförsäljare över.
“Jag kräver att du har slips, eller så får du sluta”, sa chefen, "Ja, men då slutar jag," sa Larseric. Och så blev det.
“Jag var ju inne i socialiströrelsen så det rimmade ju inte överhuvudtaget. Och bara att kränga grejer var ju lite halvskumt bara det…”
Bara några dagar senare fick han istället jobb som skivförsäljare på “Yngves Radio/TV” i Vänersborg. Utan slipstvång. Firman grundades på 50-talet och finns kvar än idag.
Efter ett kortare mellanspel som kameraförsäljare i Göteborg söker sig nu Larseric till Stockholm, där han genomför en vapenfri militärtjänstgöring. Antagandet till vapenfri tjänst beviljades efter att Larseric i pragmatisk anda ändrat ansökan från etiska till religiösa skäl.
Med uppväxten i ett frikyrkligt hem låg det väl nära till hands som acceptabelt skäl för försvarsmakten.
Larseric har nu hunnit bli 24 år när han söker och kommer in på fotoutbildningen under “Stockholms Industri och Hantverkarskola” Utbildningen var väldigt grundläggande, hur man tillverkar sin egen emulsion och fotopapper etc.
Mycket kunde Larseric redan och han hoppade därför av den 2-åriga utbildningen efter ett år.
På skolan hade han blivit god vän med en annan elev, Gunnar Dahl.
Tillsammans skaffar de en fotostudio och bildar företaget Tidsbild. De kränger foton och illustrationer till dagspressen, DN och Aftonbladet men framförallt till vänstertidningar.
Varje fredag gick de upp på redaktionerna och frågade “Vill ni ha den här ?”
Och i regel fick de avsättning för sina nya alster.
Gunnar Dahl hade en äldre bror som var etablerad och uppburen konstnär, Göran Dahl.
Han hade vid den här tiden vunnit tävlingen om utsmyckningen av den nya tunnelbanestationen i Bergshamra. Installationen innehöll en del stora fotografier på glas och i den delen sökte han en fotokunnig medhjälpare.
Larseric, nu 26 år, får jobbet som pågår under 1976-1977. Göran Dahl blir för Larseric en viktig inspiratör och guide in i ett mer konstnärligt tänk kring fotografi.
Här kommer också till sin rätt den del av Larserics person som kanske fascinerat mig mest. En arbetskapacitet och genomförandekraft utöver det vanliga.
Bottnad i en lutheransk uppfostran, tror Larseric. ”Man genomför det man har sagt” En egenskap som löper likt en röd tråd genom Larserics konstnärsliv.
Efter Bergshamra har Larseric blivit intresserad av att hitta på något själv. Kanske något som kunde resultera i en egen utställning.
Och därmed läggs grunden för Larserics genombrott; fotomontaget “Den dagen och den sorgen” som han jobbar med åren efter Bergshamra. Denna första version innehåller även ljud och film.
Den låter tala om sig och i November 1981 kommer utställningen upp på Kulturhuset.
Efter en kortare genomgång av Kulturhusets övriga utställningar skriver DN:s kulturrecensent Rebecka Tarschys följande:
”Den dagen och den sorgen” heter annars Kulturhusets mest undanskymda, men i särklass mest engagerande utställning just nu. Ta hissen till fjärde planet och se Larseric Vänerlöfs bildberättelse om staden, entusiastiskt recenserad i DN i torsdags. Den består av 36 löpmeter fotomontage med hisnande sköna bildsammanställningar….med egna bilder och andras berättar Vänerlöf om stadens mörker och ljus, fasor och garv”
I samband med utställningen blir Larseric kontaktad av Trafikens Konstnämnd som var i begrepp att uppdatera 6 äldre tunnelbanestationer.
Larseric var runt och tittade på de olika stationerna, någon var utomhus. Rådmansgatan var ett alternativ
“Men det blev så plottrigt” Larseric ville ha en lång vägg.
Inspiration kom från "Bayeuxtapeten” Det 70 meter långa verk i broderad textil från 1076 som skildrar Normandernas erövring av England år 1066.
“Men den vid Karlaplan tyckte jag borde funka”
Trafikens Konstnämnd samtyckte och Larseric skred till verket.
Han gör vissa omdaningar och framförallt förlänger montaget från ursprungliga 36 meter till 96 meter. Mellan 1976 och 1982 jobbade han med verket.
Fotomontage på den tiden var ett helt analogt arbete.
“Jag brukar säga att jag har bott sammanlagt 7 år i ett mörkrum för att åstadkomma den där” “Idag är ju så enkelt, man jobbar i fullt dagsljus vid en dator och passar inte storleken så tar det 15 sekunder och så är det rätt”
“Jag vet en gång, jag hade gjort fåglar som finns med i den men de var för små och då fick jag gå in och kopiera om dom, det var ett 50-tal fåglar som fick skäras om med skalpell, det tog någon vecka att göra det”
“Någon motsvarighet finns inte, man måste vara en nörd och idiot för att inte ge upp”
En morgon 1996 var plötsligt halva montaget på Karlaplan borta. Ett mysterium.
Den kanske mest hållbara teorin var att de nattliga städarna hade råkat köra högtryckstvätt med kalk i. De upptäcker katastrofen, sliter ner de förstörda delarna, packar ihop dem och drar därifrån.
Ganska omgående fick Larseric uppdraget att återställa de förlorade delarna.
Mellan 2005 och 2009 var montaget nedtaget för renovering. “Det hade blivit så illa förfaret - av tidens tand, snus och tuschpennor. Det blir nu lite större, lite högre, men i samma längd, och i ny teknik”, berättar Larseric för Filipstads Tidning i samband med nyupphängningen.
Ett visuellt nytillskott är de 4 generationerna Bernadotte i början av verket.
Under de sammanlagt 8-9 månader Larseric jobbade som assistent åt Göran Dahl med installationen i Bergshamra hade han fått extremt bra ersättning.
Göran hade skrivit in i kontraktet att medhjälparen skulle ha en viss summa per timme och Larseric jobbade oerhört intensivt, 10-12 timmar per dag, 7 dagar i veckan.
På direkt fråga intygar Larseric att det inte var mycket privatliv. Han hade förhållanden men det brukade hålla ett halvår eller så. Bilderna gick först, relationerna kom i andra hand.
Men i slutet av 1981 träffar Larseric sin livskamrat, Karin Ångström.
Och där finns också kopplingen till att jag nu drygt 40 år senare sitter och skriver om Larseric.
Jag gick läsåret 1978-79 på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö där även Karin var elev. Våra vägar skiljdes efter Biskops-Arnö men en gemensam vän, Finn Sellberg, höll jag kontakt med genom åren.
Det var också Finn som våren 2023 tipsade mig om Larseric.
Med Karin fann han något av en like.
“Det passade mig väldigt bra för hon var så självständig, då kunde man vara gift med sina bilder, Karin jobbade med sina egna textilprojekt"
När “Den dagen och den sorgen” var klar hade Larseric tröttnat på Stockholm.
En bidragande orsak var att hyran för fotostudion på Surbrunnsgatan 4 på kort tid hade ökat från 500:- till 3500:- per månad. Lägenheten på Kungsholmen, Alströmergatan 45, var under ett rivningskontrakt och när det planerades omdaning till bostadsrätter valde Larseric hellre att tillsammans med Karin satsa på ett nytt liv.
Larseric annonserade i den kristna tidningen "Dagen" efter något nedlagt kapell eller en samlingslokal med vidhängande lägenhet, så man kunde bo och arbeta på samma ställe.
Han fick många svar, från Haparanda i norr till Öland i söder.
Men, som Larseric säger “Jag hade inte råd att åka och titta på dom här, det var ju före nätets tid” “Några skickade med bilder, Heby i Västmanland var ett alternativ, det kändes lite för sömnigt och litet”
Men den 26 mars 1982 tog dom tåget upp till Lesjöfors. De fann vad dom sökte och blev dessutom mycket väl mottagna.
“Vi var lite äventyrliga bägge två, jag visste inte ens att Lesjöfors låg i Värmland då. Utan det var bara - bort från Stockholm !”
Karin och Larseric installerar sig i det gamla Elimkapellet i Lesjöfors och Larseric får jobb i närbelägna Filipstad.
Där får han ansvaret att omvandla en historisk byggnad kallad Kvarnen, till museum. Arbetet pågår i ett par år och under tiden har Larseric blivit alltmer intresserad av att jobba med historiskt material och berätta en bygds historia.
Nyårsafton 1986 tar Larseric och Karin en promenad genom den långa smala dal som klyver Lesjöfors. Från längst ner i söder där brukets trådtrageri låg till gjuteriet i norr.
“Där stod gjuteriet och rev sig själv lite, sönderslagna rutor, allmänt förfall och det var bara en tidsfråga innan någon började dra dit gamla rostiga Amazoner…”
Där och då väcks tanken hos Larseric på att skapa ett museum kring ett bruks historia.
Lesjöfors Bruk hade gått i konkurs året före, 1985.
De första som bröt mark i denna ödsliga och svårtillgängliga del av Östvärmland var invandrande finnar. Det skedde i mitten av 1600-talet. Finnarna förde också med sig kunskaper kring järntillverkning. Sedan senare delen av 1600-talet har brukets ägare skiftat mellan svenska händer.
Bruket var ett av åtskilliga småbruk i Bergslagen de närmaste 150 åren.
Men med brukspatron Gustaf Ekman som styrde bruket från 1834 och fram till sin död, 1876, inföll en storhetstid då Lesjöfors Bruk räknades som ett av de främsta bruken i Sverige.
En ny period av upp- och nedgångar följer fram till 1923 då den unge Gerard de Geer tar över bruket. Nu inleds en ny period med en kompetent, pragmatisk och driven ägarfamilj som tillsammans med brukets anställda skapar något av ett svenskt mönstersamhälle.
Sonen Lars de Geer tar sedan över chefskapet 1952 och stannar kvar till brukets nedläggning 1985.
Historien om Lesjöfors och bruket är en välskriven och intressant läsning som återges i boken “När järnet bröt bygd”, författad av Gerard de Geer. Den gavs ut i samband med brukets 300-års-jubileum 1975.
Försök gjordes efter konkursen att locka nya företag till Lesjöfors men inget fick riktigt fäste. Den som idag passerar huvudgatan genom Lesjöfors har svårt att tänka sig att här en gång låg ett mönstersamhälle.
Snarare har Lesjöfors blivit sinnebilden över den övergivna och förfallna svenska bruksorten. Med ett lysande undantag, Lesjöfors Fjädrar AB, som än idag sysselsätter cirka 85 personer på orten.
Larseric tar nu kontakt med Filipstad kommun, vilken Lesjöfors lyder under, och presenterar sina tankar om ett bruksmuseum i Lesjöfors. Han hade med sig en god referens via det väl genomförda och uppskattade projektet kring Museet Kvarnen i Filipstad.
Filipstads Kommun sanktionerar projektet och Larseric kan skrida till verket. Han fick i princip fria tyglar och ekonomiskt stöd från dåvarande Bergslagsdelegationen.
Larseric i intervju från 1995:
“När jag kom hit fanns inte ens 2 spik och jag tänkte att det mesta är kastat, men nu med facit i hand förstår man att folk har inte kastat någonting här. Det har varit ett veritabelt detektivarbete att komma in i alla skrymslen och vindar” “Riktningen har från början varit att allt ska komma från Lesjöfors”
Tidigt köpte han privat en liten lastbil, en gul Volkswagen LT31. Med den åkte han runt och samlade grejer i Lesjöfors och i dess närmaste omgivning.
Men ganska snart insåg Larseric att han inte kunde klara det här på egen hand. Det krävdes en bredare förankring på orten.
Acceptansen var inte självklar hos Lesjöforsborna. Gamla bruksarbetare ville först inte alls befatta sig med museet. “Jag sätter aldrig min fot mer i det där gamla bruket” etc. Då bjöd han in intresserade ortsbor till ett möte och berättade om sina planer.
Att visa brukets historia och dess människor.
Men hur och på vilket sätt styrdes av vad han fick fram. Mycket fick gå på ren improvisation. Men ur det första mötet växte föreningen Rikoschetten fram.
Ytterligare ekonomiskt stöd krävdes också, Larseric sökte och fick ekonomiska bidrag från Kulturrådet och Länsarbetsnämnden. En 5-6 företagare i Lesjöfors bidrog även med pengar, liksom ett par frikyrkor.
"Jag skulle ha vattenfall och jobba med levande eldar, väldigt spåniga idèer, men man börjar någonstans och så sorterar verkligheten till det”
Larseric hade tur såtillvida att det anställdes en arbetsledare som blev en riktig klippa, Jens Buskas. Han var väldigt följsam och rak. Han ifrågasatte aldrig Larserics idèer annat än i de fall då de inte var praktiskt genomförbara.
"Han drog då sina argument och det var inte svårt att förstå", som Larseric säger.
Jens Buskas hade även på sitt bord att ledsaga de beredskapsarbetare som togs in. Det rörde sig om en 7-8 beredskapsarbetare under de första åren. Det var en grannlaga uppgift.
De som kördes upp från Filipstad befann sig längs hela kompetensskalan, från jättebra till personer med omfattande sociala problem, som bara blev sittande. Det hände även att Filipstads Kommun vacklade.
Vid ett tillfälle ville han testa atmosfären och föreslog att de kanske skulle göra en bok istället.
“Jahaja, jo det blir ju mindre problem…”, hördes det.
“Men nej tänkte jag, nu jävlar ska vi dra det här i land, det här är en så pass intressant bygd och en sådan intressant historia som finns där, på både högt och lågt”
Jag frågar om Lesjöfors skiljer sig från andra bruksorter “Ja det gör för det ligger så glest till och man har varit så utlämnade till varandra, man fick hitta på egna lösningar, uppfinningsrikedomen var stor”
Någon riktigt ordentlig väg till Lesjöfors kom inte på plats förrän 1965. Innan dess var det mer en tillfixad kärrväg från 1800-talet. Tåget i form av Inlandsbanan kom 1888 och öppnade delvis upp Lesjöfors mot omvärlden.
En som snabbt gav sitt gillande till bruksmuseet var brukets sista disponent, Lars de Geer.
De fick ett mycket bra samarbete, Lars de Geer öppnade många dörrar och talade väl om Larserics tankar och idéer. Hans kontaktnät sträckte sig över hela Värmland.
Larseric illustrerar från första mötet: “Ja men det är klart jag ska hjälpa dig med pengar, sa han, och reste sig upp samtidigt som han gjorde en rörelse mot plånboken i bakfickan. Jag satsar 25.000 till att börja med så kan jag sedan hjälpa dig även med andra saker”
Lars De Geer satt även med i Handelsbankens styrelse i Karlstad och kunde den vägen påverka hur pengar och anslag fördelades.
Däremot var inte facket intresserat, ändå var det i mångt och mycket deras människor det skulle handla om, som Larseric säger. Under de här första åren jobbade Larseric oerhört intensivt.
Han bodde i princip på bruket, åkte ner vid 8 och stämde av dagens jobb, åt lunch på hotellet med Jens Buskas och jobbade till 17 då han åkte hem för middag med Karin.
Sedan åter till bruket där han kunde vara till framåt 23. När han kom hem igen hade Karin ofta somnat.
“Det var det enda jag gjorde hemma, åt och sov” Jag frågar vad Karin tyckte om det här, under de här första intensiva åren. “Hon tyckte det var okej faktiskt, hon sa då inget om det då, hon var som sagt väldigt självständig, jobbade med sina textilier, hade vävstol”
På helgerna var dom fria och kunde göra saker tillsammans, ofta kuskade dom runt i bygderna med LT31:an. De gifte sig 1988.
1990 invigdes museet. Under 90-talet fortsatte utbyggnaden med nya rum och utställningar.
Museets unika och nyskapande utformning väckte snart uppmärksamhet. 1996 blev Lesjöfors Museum uttagen till tävlingen “European Museum of the Year Awards”
Sedan år 2000 står museet klart. Kulturföreningen Rikoschetten är alltsedan starten huvudman och den instans som driver Lesjöfors museum.
Lesjöfors musèum ska upplevas på plats. Det är ett myller och ett liv på den begränsade ytan. En kakafoni av intryck från en svunnen bruksort. Var gång man besöker musèet finner man nya detaljer.
Nu hade Karin och Larseric blivit småbarnsföräldrar med sonen Teo och dottern Xuan. Stabilare familjeliv stod på önskelistan.
Så när den gamla gruvorten Långban letade ny intendent sökte och erhöll Larseric tjänsten. Den innehade han mellan åren 2002-2016. Långbans gruvby ligger mellan Filipstad och Lesjöfors och ägdes av Lesjöfors bruk under 150 år.
Det var nu tämligen nedgånget, inte mycket hade gjorts på 15 år. Så Larseric fick åter ett rejält projekt att hugga tag i. Området var på 50 hektar, igenvuxet och med gamla byggnader som stod och förföll.
Familjen flyttade in i den pittoreska John Ericssongården. “Det var det bästa boendet vi haft, bara 25 meter från från Hyttsjöns strand och med fantastiskt fina omgivningar“
Man kan utan vidare påstå att Larserics unika bildbegåvning och lutheranska arv kom till sin rätt. “Man fullföljer det man påbörjat och det får ta den tid det tar”
Historien om Långban och dess utveckling under Larserics försorg kräver ett särskilt kapitel men för den intresserade finns boken “Långban gruv- och kulturby” som gavs ut av Värmlands Museum 2015.
Varje år utser Svenska Industriminnesföreningen “Årets industriminne” och 2017 tilldelades Långban Gruvby priset.
Några bilder från Långban Gruvby nedan.
Vi vänder åter blicken mot Lesjöfors. Kulturföreningen Rikoschetten hade haft musèets ursprungliga arbetsledare Jens Buskas som ordförande sedan starten. Men 2008 avsade sig Buskas uppdraget.
Filipstad önskade då att Larseric skulle gå in som ny ordförande i Rikoschetten, vilket han accepterade. Det går 10 år till och Larseric inser att museets fortsatta överlevnad kräver en ny ansvarig organisation.
Larseric själv började närma sig de sjuttio och var yngst av föreningens medlemmar.
Sedan länge hade han en bra relation till Värmlands museum. Så det kom kanske inte som någon överraskning på Värmlands museum när de blev kontaktade av Larseric 2018.
En pandemi kom emellan men under 2022 tog Värmlands museum slutgiltigt över driften.
Larseric kunde pusta ut. Men tro inte att han vilar på lagrarna.
Skillnaden är bara den att idag kan han lägga det mesta av sin tid på privata projekt. Han bor numera i Filipstad, i en trävilla från 1880-talet. Mellan skiftande spår och uppslag föddes för några år sedan idèn att gestalta sitt liv via fotomontage.
Han har hunnit fram till 7-8 årsåldern. Den första bilden som blev klar är den ni ser först i mitt reportage. En annan fråga han brottas med är hur han ska kunna ta tillvara och säkerställa sin långa produktion.
Problemet, som han säger, är att han alltid tycker det är roligare att hålla på med nya grejer. Han har haft sina fotomontage på utställningar men tycker inte att miljön funkar riktigt.
Bilderna innehåller så oerhört mycket detaljer och de kräver att besökaren stannar upp, kliver närmare, studerar och funderar. Han har själv noterat att kanske två av tio gör det på utställningar.
Han ser gärna att bilderna ger upphov till diskussion. Referenserna rör sig kors och tvärs genom människans historia, nutid, dåtid, samhälle, politik, religion, konst och berättelser.
Ett fotomontage består av ett skiftande antal sömlöst sammanfogade grundbilder som sedan tillförs olika detaljer. Ett arbete som går över tid, från någon vecka till över flera år.
Bokform vore kanske det bästa alternativet “Ett förstoringsglas kunde gärna ingå, där man kan sitta i lugn och ro och studera detaljer”
Larseric nämner två inspirationskällor när han som ung började utforska sina världar. Göran Dahl vid tiden för Bergshamra och Bosch. Hieronymos Bosch var en medeltida nederländsk konstnär som i senare tider inspirerat många konstnärer, däribland Salvador Dali.
När Larseric pratar om sitt bildskapande nämner han ofta att det måste vara lustfyllt och roligt.
“Annars hade jag inte gjort en millimeter”
Och apropå Hieronymus Bosch; “Han måste haft jävligt roligt när han stod där för 500 år sedan och målade dom här sakerna”
Digital kreatör ? Fotograf ? Konstnär ? Museiman? Jag frågar Larseric hur han själv skulle titulera sig.
För 20-30 år sedan funderade han en del över saken, frågan kom då oftare upp om vad han egentligen gör och är ? Han har släppt det där med tiden och kallar sig numera kort och gott kulturarbetare.
Jag invänder då att det kan väl vem som helst kalla sig ? är det inte lite urvattnat ? Med tanke på allt han åstadkommit.
"Eftersom man är lite av en modern renässansmänniska och håller på med allt möjligt så blir det svårt att placera in sig i ett visst fack, då funkar kulturarbetare bra, säger han, det är bredare"
Det rimmar också väl med den Larseric jag lärt känna. En person som inte gärna framhåller sig själv, utan låter verken tala. En kulturell doer.
Copyright text/reportage: Dan Blomberg
Bilder: Larseric Vänerlöf, Kjell Kvarnström och Dan Blomberg + okända fotografer.
Intervjufilm: Jette Aagborg Lilliestierna & ULf Bergqvist
Ytterligare en av dina fina berättelser.
Ytterligare en av dina fina berättelser.