Gränshandel
Westbound 3
Jag anländer till Lennartsfors en eftermiddag. Får sista rummet på Bergskogens B&B.
Men innan dess har jag besökt kanalslussen på orten som är en del av Dalslands kanal.
Begreppet kanal är aningen missvisande då det främst rör sig om ett antal sjöar och vattendrag som hänger ihop i ett slingrande blåband från Köpmannebro nere vid Vänern till Östervallskog vid norska gränsen.
Det är otroligt fint i trakterna kring kanalsystemet.
Intill slussen i Lennartsfors stöter jag på far och son som fejar på turbåten ”Nils Ericson” De är uppflyttade från södra Sverige sedan något år och driver slussverksamhet och service för paddlingsturister.
Bergskogens B&B är också en del av företaget.
De två barnen är medelålders och dottern Pia sköter B&B. Föräldrarna som är i 80-årsåldern har flyttat efter och bor i en lägenhet i närbelägna Dingle.
Jag får tips av sonen Olle att besöka den vida berömda bilskroten i Båtsnäs.
Faktiskt Årjänge Kommuns främsta turistattraktion. Men inte på papperet direkt.
1000 skrotbilar ute i skogen är väl inte riktigt i takt med tiden miljömässigt. Men man bråkar inte med kommunens största attraktion. Den får gå under radarn.
Och här ligger den sedan 70 år.
Är det något jag lärt mig under mina turnèer i landsorten så är det att man ska vara väldigt försiktig med att fråga traktens folk om vägen. De vet, men de vet ändå inte. I alla fall inte så pass att de kan förklara för en utomstående.
Tror de får ett chip inmonterat i huvudet som små, så de aldrig ska behöva bekymra sig över hur man tar sig fram på bygden. Det är inprogrammerat. ”Ja, fru Johansson, då var det dags för lille Bengt att få chipet”
Nu är Olle här ny på orten han också men han får statuera som exempel.
”Jo, du kör mot Töcksfors och så ska det vara en skylt där strax innan”
Låter som en enkel sak.
Tog runt en timme varav halva sträckan på en dammig grusväg rätt ut i skogen, förvisso i vackra omgivningar. Men någon skylt finns inte.
Klagar inte, just saying. Om ni skulle hamna i trakterna och lockas av utflykten.
Gränshandeln mellan Norge och Sverige har tagit sig många uttryck genom åren.
Ett av de mest bestående än idag är den bilverkstad som 1952 startades av Tore Ivansson och som bara ett par år senare tillfördes en bilskrot. Den utvecklades på hemmagården i Båstnäs.
Ganska snart anslöt även hans bror Rune, då endast 14 år gammal.
Norge var ett mycket fattigt land på 50-talet, svårt sargat av kriget. Allt var eftersatt.
Det var inte ens möjligt att köpa en bil i Norge för privat bruk. Inte att importera heller. Men det fanns ett lagrum som gjorde det möjligt att importera bildelar.
Nöden är uppfinningarnas moder som far Leon brukade säga.
Sagt och gjort.
Här uppstod en omfattande business längs norska gränsen med skrotbilar. Bilarna monterades ner i tre delar och tulltjänstemännen kunde bara se på när ekipagen, eller reservdelarna om du så vill, slamrade in över gränsen.
3 resor blev det för varje bil. Motor, kaross och hjulaxlar.
Det här innebar gyllene tider för bröderna Ivansson de första åren.
Men 1959 ändrades lagstiftningen så det blev möjligt för norrmännen att köpa bilar på hemmaplan. Med kundkretsen på plats blev det dock fortsatt acceptabla affärer enbart med reservdelar.
Men mot slutet av 70-talet hade affärerna sinat och de miste till sist sin skrotlicens.
Det finns rätt stor dokumentation om bilskroten på webben. Ett eldorado för bilnostalgiker och fotografer. Samtidigt som träden växer upp rakt igenom bilarna sjunker plåtarna sakta ner i marken.
Om kanske 20 år har naturen återtagit platsen igen.
Mycket av ovan får jag veta när jag, mina långskott trogen, ringer upp Rune Ivanssons son, Tomas.
Han är född 1973 och minns många barndomssomrar på skrotgården. Resten av året bodde familjen i en lägenhet i Töcksfors.
I USA finns många stora bilskrotar kvar, men skroten i Båstnäs är unik för Europa, med sina cirka 1000 bilar. Som mest var här uppåt 2500 bilar.
Jag läser om ett par bilnördar från Munchen som över en helg kör 200 mil för att uppleva skroten på plats.
Tomas berättar att fram till 1967 fanns ingen elektricitet i Båstnäs. Ersättningen blev karbidgas som drev svetsar och annat där normalt en kontakt i väggen hade underlättat.
Hans ambition är att någon gång i framtiden knyta ihop säcken med farsans bilskrot. Just nu har han fullt upp på annat håll i Värmland med gård och stor familj.
Men ringer någon och frågar om bilskroten finns alltid lite tid över.
Fina bilder och informativ och underhållande text!
Wow! Vilken story, tack för den. Kul att följa med på din resa👍