Westbound & ettårsjubileum !

Dags för ny roadtrip !

För ganska precis 1 år sedan tog jag bilen söderöver genom ett prunkande Sverige.

Samtidigt skrev jag mina första inlägg på Facebook om vad jag upplevde längs vägen och om det nya livet efter 65.

“Den stora ledigheten” som jag valde att kalla det.

Sedan dess har det blivit många reportage och kåserier.

Inte att förglömma resorna “Up north” i 13 delar och “Åland & annat” i 6 delar.

En trogen och växande skara läsare har jag även fått längs vägen.

Fantastiskt, tack alla ni ! (Skicka in din mail på hemsidan så missar du inga stories !)

Under den mörka årstiden har jag sett fram emot att göra nya resor.

Men det måste bli lite varmt och skönt så att folket kommer ur sina skrymslen och dammar av sina “bed & breakfast” och små hotell.

Där är vi nu.

Just innan turistsäsongen drar igång, samtidigt som naturen knäpper upp sin skönaste skrud.

Luffen västerut går mot Västmanland, Värmland, Dalsland, Bohuslän. Kanske fresta norska gränsen ?

Ja, vi får se hur långt jag kommer på cirka en vecka.

Allt beror på vad som händer längs vägen.

Men det ska erkännas. Det har varit tufft i några veckor. En del kallar det vårtrötthet.

Har saknat den inspiration, mod och momentum som krävs för att det ska bli något.

Men så plötsligt en sen kväll.

Jag börjar läsa Jan Guillous nya bok: “Eventuellt uppsåt - att döda ortens gangsters”

I denna och hans förra bok släpper han loss skrivandet på ett sätt som han närmast ber om ursäkt för.

Mont Blanc pennan ger sig iväg okontrollerat över sidorna.

En frihet kan anas men han tillägger samtidigt:

“Obegripligt nog finns det kollegor som skriver romaner på det viset, sätter sig ner, skriver en fundering och låter någon sorts intuition ta hand om den fortsatta texten. Skulle jag aldrig klara.”

Jante bor även på Östermalm. Eller om det är Carl Hamiltons föraktfulla fnysning han anar bakom örat.

Ja, exakt hur och varför vet jag inte. Alla har sina spöken.

Men där på sidan 14 klack det till. Och även om jag inte har någon roman i sikte är det precis så jag fungerar. Inspirationen kom. Tack Jan.

Om vi återvänder till det här med namnet på hemsidan: “den stora ledigheten” så ligger där både en förväntan och något förrädiskt inbyggt.

Detta att få för mycket av något sedan länge eftersträvat.

Det måste hanteras.

Ens egna och omgivningens förväntningar och frågor. Vare sig det nu gäller en plötslig ocean av tid eller en plötslig ocean av pengar.

Läste att det nu finns över 542 miljardärer i Sverige.

Vad gör du när du är 40, just har köpt största villan i Saltsjöbaden och 5 "millar" ligger och slaskar på “allkontot” för de närmaste vardagsbestyren.

Ja jag vet inte, där har jag aldrig varit.

Men det är väl strävandet som håller oss igång. Eller ?

Jag hade en gång en chef som på kort tid blivit stenrik.

Hans dilemma var att alla hans gamla kompisar försvunnit. Varför då, undrade jag. Jo, de hade inte möjlighet och pengar att göra allt det han ville eller kunde göra.

Det uppstod en klyfta.

Istället landade umgänget med andra rikingar som han knappt kände. Men med det gemensamt att de var just rika.

Serien “White Lotus” på HBO skildrar det här på ett skruvat men bra sätt.

Konsensus: det var ju en himla tur att jag inte blev miljardär utan bara pensionär. Svårt nog.

Men nu var det detta med tiden. Den som vi alla kan relatera till. Fattig som rik.

Jag har flera gånger det senaste året fått höra från "45-55-ish-folket" “....men gud va skönt att slippa jobba, jag ser verkligen fram emot pensionen….” samtidigt som de tittar förväntansfullt på mig.

Mitt standardsvar blir då i stilen:

“Ja, jo, men är du säker på det ?” Varpå en intressant diskussion kan uppstå.

Men det har ju gått rätt bra tack vare att jag hittade skrivandet. Hade jag börjat skriva när jag var 25 så kanske den skatten varit förbrukad nu.

Worst case, en trött kolumnist på DN:s kultursidor som grälar med andra likasinnade huruvida livet på den kända folkhögskolan Biskops Arnö var bättre förr eller inte.

Ve och fasa.

Tack resebranschen för krokbenet, några månader efter Arnö, i augusti 1979.

Där stod nu istället i andra ändan av stigen en glömd fullastad trunk med ord, bilder, meningar, upplevelser och olösta mysterier i en enda oförbrukad röra.

“Bara” att spalta upp.

Därav också frustrationen när jag under våren hamnade i en mental svacka.

Det ruskiga tvivlet anföll mig.

Varade det hela bara ett år ? Där jag som nybliven rusig pensionär gav mig ut på vinst och förlust över landet och alltid hade något att berätta.

Nej, jag tror inte det. På morgonen den 23 maj bär det av igen.

I ösregn eller sol. Så är det bestämt.

Bårfåna, Vedevåg, Mögsjön, Häljebol, Grums och alla andra små outgrundliga orter, äventyr och berättelser ligger där och väntar på mig.

Nästa avsnitt. Westbound 1 "I Annedal är Världen alltid nära"