Vad är det med turkarna. Och Sverige.
En historia om presidenter, kungar, misslyckanden, envishet, feghet, hot, mod, mat och filmprojekt. Och Lasse Åberg. Bland annat.
Ulf Kristersson.
Vad tänker han när regeringsjeten taxar ut från Istanbul Airport och han sjunker ner i flygplansfåtöljen. Med den sönderkramade högernäven i en ispåse.
Kanske tänker han att lite skit får man ta. Med ett annat val. I ett annat liv. Och en hemresa från Turkiet hade kunnat ske på Apollos fullpackade charter från Antalya.
Istället för i en Gulfstream mot Bromma. Man får ta det med jämnmod.
Erdogan är ändå Erdogan. Det kostar att ligga på topp.
Eller skänker han kanske Karl Xll en tanke. Han hade det inte heller så lätt i Turkiet.
Då en del av Ottomanska Riket. Efter att Karl Xll under sex framgångsrika år i de Nordiska Krigen gått på pumpen rejält mot tsar Peter i slaget vid Poltava 1709, erbjöds han av turkarna en reträttplats i den lilla byn Varnitsa utanför Bender.
Orten ligger numera i Moldavien. Där smidde Karl Xll och hans karoliner planer på en storstilad revansch mot Moskva och tsar Peter. En arme bestående av 100.000 man, tänkt att bestå av svenskar, turkar och tatarer.
Drömmen om en revansch på tsar Peter var emellertid svår att förverkliga. Avskärmad och tilltufsad som han var, hundratals mil från Sveriges Riksdag.
Men skam den som ger sig.
Den version som dåtida historieskrivare målar upp av Karl Xll i 30-årsåldern ger oss bilden av en sällsynt envis, tjurskallig och stridslysten person. Tre och ett halvt år blev Kungen och hans närmaste följe kvar som gäster hos turkarna.
Det hela kulminerade vid det som kommit att kallas "Kalabaliken i Bender". Knappast ett slag, utan snarare ett försök från turkarnas sida till avhysning av svenskarna från deras ”tillfälliga” palats.
Bataljen pågick under cirka 7 timmar, söndagen den 1 Februari 1713. En märklig och rörig historia som finns detaljrikt beskriven av de som var med.
Eller som Karl Xll senare uttryckte det:
”Till skämt var det för mycket, men till allvar för litet”
Sammanlagt ett fyrtiotal turkar och ett dussin svenskar strök med under dagen. Efter detta blev Karl Xll med kvarvarande manskap turkarnas fångar. Han kom inte ur sängen på 11 månader.
Småskador och vad vi idag närmast skulle kalla utmattningssyndrom var nog den troligaste orsaken. Hösten 1714 hade Karl Xll ändå repat sig så pass att det var dags för hemfärd. Någon storstilad återkomst i sällskap med sina karoliner efter ännu ett lyckat fältslag blev det inte.
Dock, efter en remarkabel tvåveckorsritt genom Europa tillsammans med den tjugoårige överstelöjtnanten Otto Fredrik von During samt den tjugosexårige generaladjutanten Gustaf Fredrik von Rosen, anlände de tre till Stralsund klockan två på natten den 11 November 1714.
Resterande följe kom inte långt därefter. Ett sällskap bestående av cirka 1200 personer, 1600 hästar och 150 fullastade vagnar.
Som svar på turkarnas ryktesspridning kring att hans envishet, sturskhet och ovilja att ge upp, i själva verket berodde på att han blivit vansinnig, gav Karl Xll anledning till ännu ett bevingat citat:
”Nåväl, berätta för dem som du i fortsättningen hör tala så, att jag vill hellre betraktas som galen än som feg”
Om Ulf Kristersson tittar lite snett framåt samtidigt som Gulfstreamen touchar landningsbanan på Bromma hinner han få syn på Bromma Kebab.
Turkiskt ”fast food” i en liten låda på parkeringsplatsen mellan Bromma Blocks och flygfältet. Grundat 1981 och en av Sveriges första kebabhak. Ett annat tidigt kebabställe var Saffets i Uppsala.
Längs Sveavägen i Stockholm, inte långt från Handelshögskolan, fanns också tidigt kebabställen.
En undersökning på senare år gjord med cirka 2000 kebabätare visade att påfallande många var studerande, företagare och höginkomsttagare.
Hur kommer det sig ?
Och hur kunde denna osannolika anrättning ta sig så långt in i svenskens hjärta. Vi förflyttar oss bakåt i tiden. Det här med kött och bröd i olika varianter finns verifierat i Turkiet redan i mitten av 1300-talet.
Men det verkliga genombrottet för kebaben på våra breddgrader kom först på 1970-talet. Då till Västtyskland i samband med den stora arbetskraftsinvandringen från Turkiet.
Därifrån var steget inte långt till Sverige. Exakt hur det steget togs råder det delade meningar om. Men den vanligast förekommande versionen landar i ett par unga företagsamma turkiska bröder på resa genom Sverige.
De kunde konstatera att korvmojjarna låg täta över landet. En inrättning som i sin simpelhet med lite välvilja kunde tas för en avlägsen kusin till kebaben. Här var hur som helst grundförutsättningarna på plats.
Ett osofistikerat folk som utan knussel kunde trycka i sig vad som helst på stående fot. Ändå snyggt paketerat i de här kioskerna. Säkert sanktionerat av någon svensk hälsomyndighet.
Hamburgaren var sedan länge väl orienterad hos svensken och hade dessutom fått ytterligare ett lyft med McDonalds välpaketerade inträde på scenen.
Hur man än vrider och vänder på det är och var var kebaben en rätt brutal företeelse. Sprungen ur stökiga bazaarer och med huvudingrediensen, kebabstocken, hängande mitt i rummet.
Tuff match.
Men en sak vad gäller svenskar hade våra entrepenörer fått med sig hemifrån Turkiet. De hade med egna ögon bevittnat hur unga svenska charterturister kunde trycka i sig vad som helst bara timmen var sen och alkoholen på plats.
Så kom det sig att den mer väsentliga inbrytningen av kebaber i Sverige skedde via studentlivet i Uppsala. Än idag är ”Rosa Pantern” på Sysslomansgatan en institution.
Fulladdad med all sorts kebabvarianter och fyllegodis.
Med strategiskt affärsläge på snubbelavstånd från de populäraste nationerna. Och samtidigt med rejält avstånd till den hägrande nattvilan. Smart tänkt.
Med Sveriges blivande eliter och höginkomsttagare på plats i kundkretsen var det en ”no brainer” att en av Sveriges första kebabhak öppnade intill privatjetarna på Bromma.
Men frågar du någon ur den framgångsrika kundkretsen hur det kom sig att kebaben blev deras favoritmåltid, möts du bara av tomma blickar och svävande svar. Eller som ett par röster som var med för inte alltför länge sedan uttryckte saken:
”…. ifall rosa pantern var öppet och man var hungrig, gick man dit. Men jag minns inte öppettiderna riktigt….”
”….deras kebab var egentligen ganska dålig och närmast oätlig om man var nykter”
Gud vet vad det var i de där Uppsala-kebaberna men populära blev de. Kanske väcker de avlägsna minnen om en kravlös och okomplicerad studenttid.
Bara några hundra meter från Bromma flygplats ligger infarten till Mariehäll. Eller det som idag främst är bostadsområdet Annedal. Här på Tappvägen 24 låg Europa Film Studios och där får "Kalabaliken i Bender" sin Grand Finale.
Från hösten 1932 hyrde Europa Film fabriksbyggnaderna efter insomnade Cementvarufabriken.
De behövde rejält med utrymme för inspelningen av filmen ”Fridolf i Lejonkulan” med Fridolf Rhudin i huvudrollen. Ganska snart lyfte Europa Film och man kunde köpa tomten och fabriksbyggnaderna.
Här producerades under cirka 50 år en stor del av de svenska filmer många av oss minns.
En renässans kom på 60-talet och framåt via regissörer som Bo Widerberg, Roy Andersson, Janne Halldoff och Lasse Åberg. Men i början av 80-talet gick det snabbt utför då det skrevs ett antal katastrofala distrbutionskontrakt som fick Europa Film på knä.
Spiken kistan blev ett av svensk films största fiaskon, mastodontrullen ”Kalabaliken i Bender” Alla ingredienser fanns på plats för succè.
Eller grandiost fiasko.
En framgångsrik producent, Bo Jonsson. En fet budget på 12 miljoner. En väletablerad regissör, Mats Arehn. En erkänd manusförfattare, Rolf Börjlind.
Samt en räcka av den tidens mest namnkunniga svenska skådespelare: Gösta Ekman, Lasse Åberg, Sten Ljunggren, Lars Amble, Brasse Brännström, Carl-Gustaf Lindstedt m.fl.
Så fallet blev högt och grandiost när äventyret kraschlandade hos filmrecensenterna. Sågningen var magnifik. Så här summerar Aftonbladet sitt betyg minus (-) några år senare:
”Åberg, som fungerar i Sällskapsrese-filmerna, är pinsamt fel i huvudrollen. Över huvud taget framstår de flesta framför kameran mer som utklädda människor på maskerad, än som riktiga rollfigurer.
Det finns ingen spänning, ingen humor, bara ett antal snyggt filmade konstiga scener. Möjligen med ett undantag, Gösta Ekman som Karl XII kan locka till ett eller annat skratt”
Trots de usla recensionerna hittade 170.000 besökare till salongerna men det räckte inte långt. Troligen är det mesta preskriberat så här 40 år senare.
En som var med och förhoppningsvis instämmer är Lasse Åberg, som bara något år tidigare hade gjort dundersuccè med ”Sällskapsresan” . Än idag Sveriges genom tiderna mest sedda film med sina dryga 2 miljoner besökare.
Kan han vara beredd att bidra med lite ”know how” och anekdoter, tro ?
Hur får jag tag i honom ?
Jag tar en rövare och mailar Åberg Museum i Bålsta . Han borde väl finnas där i krokarna ? Mycket riktigt. Samma dag kom följande kommentar från Lasse:
”Jag var bara skådis i Kalabaliken. Filmen regisserades av Mats Ahrèn. Det var en spännande inspelning i ett höstvarmt Budapest fyllt av centraleuropeiskt vemod. Brasse Brännström och jag tog fäktnings och ridlektioner. En annorlunda upplevelse.
Affischen blev i alla fall snygg.
Mvh
Lasse
”
Tack för ditt bidrag, Lasse.
En sak Sverige har gemensamt med Turkiet är fotboll som de bägge ländernas största sport.
Viska ”Ataturk” i örat på en halvsovande f.d. blågul svensk landslagsspelare och han vaknar med ett ryck. Eller som hela namnet lyder: Atatürk Olimpiyat Stadyumu”, Turkiets största fotbollsstadion som ligger i Istanbul.
80.000 buande och visslande turkar i denna gryta är nog svåra att förbise om man inte heter Zlatan.
I berättelsen om de svajiga svensk-turkiska relationerna passar ”historiens tråkigaste fotbollsmatch” väl in. Matchen som inte ens var värd 0-0.
Den utspelades under EM år 2000 där de bägge lagen hade lottats tillsammans. Matchen avlöpte den 15 juni på Philips Stadion i Eindhoven, Nederländerna.
Symtomatiskt nog började eländet redan före avspark med att högtalaranläggningen lade av mitt i den svenska nationalsången, så den svenska delen av publiken fick fortsätta på egen hand. Vilket de gjorde med den äran.
Radiosportens Lasse Granqvist och Ralf Edström på plats i speakerbåset skrädde inte orden.
Lasse Granqvist: ”…..det är inte europamästerskapsvärdigt att ha så svag fotbollsunderhållning som Sverige och Turkiet…..eller underhållning förresten !? Jag ber om ursäkt för det ordet som härmed är missbrukat….”
Ralf Edström: ”…….det är så in i hälsingland bedrövligt å se detta…”
Lasse Lagerbäck var dock på sedvanligt manèr kolugn efter matchen och konstaterade lakoniskt:
”Ja, det var en ganska taktiskt spelad fotbollsmatch…..men men, det hände väl inte så mycket kan man säga”
BBC:s reporter var mer rakt sak”….det var den sämsta matchen jag någonsin har sett, och då ska ni veta att jag har sett fotboll i Tibet och Bhutan….”
När vi nu skriver slutet av Januari 2023 så har de svensk-turkiska relationerna hamnat om möjligt, ännu längre ner i diket. Den svenska grundlagsskyddade yttrandefriheten är en svårsmält historia för turkarna.
Försöken från den färska svenska regeringen att be om ursäkt för olika tilltag när NATO-medlemskapet ligger inom synhåll, faller platt till marken och kritiseras hårt och riktigt i svensk media.
Skulle man här önska att Carl Bildt var tillbaka på scenen så kan meddelas att även han fått ducka för den turkiska piskan. Det gick inte an för turkarna att Sveriges Riksdag 2010 erkände Turkiets folkmord på det Armeniska folket 1915.
Carl Bildt, som då var Sveriges utrikesminister beklagade beslutet efter det att Turkiet kallat hem sin ambassadör i protest.
”Vet hut Carl Bildt”, skrev Sydsvenskan i en ledarkommentar.
Kanske skulle Karl Xll:s andes mod och oförvägna attityd hjälpt oss idag, när vi ser Kristerssons och Billströms krumma ryggar inför Erdogan.
I brist på annat kan vi hämta kraft ur danskens mod. Inte han som bränner koraner, då.
Utan dess regering som stod upp för Danmarks yttrandefrihet 2005, när det stormade som värst kring Jyllands-Postens satirteckningar av profeten Muhammed. Detta efter att Turkiet gått fullständigt i taket, hotat med än det ena än det andra och kallat hem sin ambassadör.
De vek inte ner sig.
Avslutningsvis kan jag berätta historien om den turkiska dolken ni ser på bild. Den hamnade hos familjen Blomberg efter en av min farfars resor i österled.
Det var under den sista segelfartygseran i början av förra seklet. Vad för konflikt som låg bakom det hela och varför, vet ingen idag. Men mitt i natten vaknar Gustav av att någon rör sig i hans hytt med denna dolk i högsta hugg.
Han lyckas övermanna vederbörande, komma över dolken, och ja, helt enkelt göra processen kort med turken. Sant eller inte.
That`s how the story goes.
Gustav gick bort redan 1937. 54 år gammal.
Han överlevde alla äventyr runt om i världen och slutade sina dagar hemma i Sigtuna.
Mycket trevlig läsning som alltid. Alltså filmen - den måste jag se!
/Wilhelm