Tänk att det är som förgjort.
När man äntligen ska komma ut som en fri människa. Med lossade bojor och kastade krav från decenniers nötande i skolor och på arbetsplatser.
Tvingats dela skolbänk med trista Lasse och fikarum med gnatiga Lisa.
Så nog tusan dyker det upp en ny skylt. Pang. Pensionär. Där borta. Gå dit.
Och har du inte fattat vad det handlar om så har du missat varenda subtil passning de senaste 15 åren.
Eller förresten, jag var nog bara 47 när första reklambroschyren kring fräscha ”55-plus-boenden” dök upp i posten.
Men hjälp !
Nu är det sedan länge full ordergivning från närstående, samhälle och företag.
Förresten, det här med pensionärsrabatter måste ju vara ett grovt feltänk år 2022.
Säkert relevant en generation bakåt eller så.
En genomsnittlig pensionär idag som gnetat på ett helt arbetsliv och petat in någon hundring varje månad till fonden har inga akuta ekonomiska problem. Och lånen är avbetalda.
Tacka tusan för att de vill slippa se och höra oss. Långsamma, snåla och gnälliga.
Fipplar med kontanter i kassan samtidigt som Motorolan från 2004 jinglar iväg en högljudd trudelutt som ingen hört sedan Moses dagar.
Ge dom en hyfsad rabatt så kommer dom garanterat springande hela gänget, fattig som rik, till bion tisdag mitt på dan eller till Hemköp söndag morgon.
En smart företagare borde istället annonsera bra rabatter på udda tider till småbarnsfamiljer med skenande bolån. Skulle garanterat ge gratis media och dessutom inte kosta en spänn.
För de skulle ändå aldrig ha tid att komma.
Till skillnad från pensionären, som efter tisdagsbion ägnar resten av dagen åt att klämma hela säsong 5 av ”Handmaids Tale”, står småbarnsföräldern där helt frågande och undrar om ”handmaids tale” är någon ny tjänst från ”Kry”
Plötsligt i egentidsluckan på väg till jobbet kommer ändå en tanke glidande, hmmm...Elisabeth Moss, det var väl hon som spelade den där unga tjejen på ”Sterling Cooper & partners” i ”Mad Men”
Serien vi klämde alla säsonger av på en helg, precis när vi flyttat ihop.
Nej, pensionärer borde betala mer, inte mindre, om ni frågar mig. Då skulle vi också bli en mer accepterad del av övriga samhället.
Ett skönt generöst, gammalt gäng som gärna langar upp några spänn extra. Med tid, historier och erfarenheter utöver det vanliga att ösa ur.
Inte något gnetgäng som ingen orkar ha ikring sig.
Ps & obs (vi börjar ju bli lite tröga), kåseriet utgår alltså från den svenska genomsnittspensionärens vardagsekonomi.
Ps, ps, ni får gärna dela detta.
Jag behöver fler läsare för att seriöst kunna approacha mina tilltänkta sponsorer
(de vet det inte än), Oldspice och Berras Sportfiske.
コメント