Söderöver.
Maj 2024, del 1.
Första tanken var att fortsätta längre upp i Norrland. Ovanför Lycksele, Dorotea etc. där jag vände om ner mot kusten i augusti 2022.
Men det är för långt från Stockholm. En dag dit och en dag hem.
Det fick bli söderöver denna gång. Klockan är 09:30 när jag lämnar garaget i Annedal.
Hundägare, någon joggare och småbarnsföräldrar är tidigt ute även en lördagmorgon.
På Solvalla vajar flaggorna lojt, signalerandes om att Elitloppet 2024, snart drar igång på andra dagen.
Vad vet jag om min kommande tur ? Inte mycket som vanligt. Men det är själva poängen.
Igår bokade jag första natten via Airbnb, en övernattningslägenhet i centrala Linköping där jag ska bo ikväll.
Siktar man brett från Stockholm ligger Linköping bra till. Då kan man hinna med ett och annat längs olika vägar, fin spread, tänker jag.
Väderprognosen kommande dagar ser bra ut och det bekräftas direkt när jag kommer upp på Essingeledens broar och ser vår stad dränkas i morgonsol.
Strax ser jag till vänster det 16-våningars hyreshus där Tage Erlander bodde med sin Aina i många år från slutet av 60-talet.
Tage och Aina. Hyland. Hasse & Tage.
Var jag verkligen med då också ?
Eller är det bara något mina föräldrar berättat ?
Forntid. Heders. Plikttroget.
När Tage Erlander gick i pension 1974 lämnade Aina tillbaka de pennor märkta ”Tillhör Statsverket” som Tage fått med sig hem under åren som statsminister.
En skröna ?
Nej, historikern Dick Harrison gjorde en research för några år sedan och historien stämmer.
Men det där var nog ett lysande undantag som bevis på svensk hederlighet anno 60-tal, för minnesbilden är att de där blå Ballograf pennorna fanns lite varstans i folkhemmet.
Och gör så än idag, Bra kvalite’
Kanske föll tanken snabbt in på ämnet eftersom jag samtidigt lyssnar på podden ”Söndagsintervjun” där Martin Wicklin intervjuar dokumentärfilmaren Tom Alandh.
Han ska snart fylla 80 och har efter 54 år på Sveriges Television lämnat in passerkortet. Passerkoden 7274 (döttrarnas födelsår) har slagits in för sista gången.
Motvilligt har han ställt upp för intervju, helt i den anda han verkat.
Programmakaren ska hålla sig i bakgrunden.
I en tid där det blivit allt vanligare med journalister som intervjuar journalister och flashar med bild-bylines som täcker halva artikeln är det en befriande hållning.
Tom Alandh bor numera i Norra Ängby i västra Stockholm. Inte långt från den egnahemsvilla där han själv växte upp som fosterbarn hos Oscar och Greta.
Dokumentären om Oscar och Greta finns på SVT Play. Där hittade jag också nyligen en dokumentär från 2001, ”Det goda livet” om fastighetsmäklaren Alf Midby på Östermalm.
Ett suveränt porträtt ur en värld fjärran Alandhs vanligare intervjumiljöer. Men lika präglad av Tom Alandhs varumärke.
Podden tar slut och jag kan återgå till min egen dag.
Blev det rent av en hämsko i tankeverksamheten att lyssna på Mästaren.
Trycker på clearknappen och susar fram E20 västerut några mil.
Vid Läggesta strax intill Mariefred går väg 223 rakt söderut. Den har jag aldrig åkt.
2008 bildade en grupp kvinnliga entrepenörer intressegruppen ”väg 223” med hemsida i samma namn. Det där tyckte jag lät intressant och värt titta närmare på.
Men….Gunnels garn, Hästen är poängen, Healing Elements Therapy, Daga församling , Torpet Design, Äggboden Ekhov etc.
Inte riktigt min tekopp.
Sen är det detta med kvinnor och män för sig som grundkoncept. Trist ide’
Ihop är mer intressant. Där finns dynamiken.
Kan själv intyga att ”män i grupp” allt som oftast skallrar tomt.
Där landade OLW:s suveräna chipsreklam från 1995 ”Var e brudarna ” en tiopoängare. Länk nedan.
Hur kvinnor i grupp har det framstår som ett evigt mysterium. Vi män kan bara gissa.
Det är otroligt vacker natur nu. Väg 223 tar andan ur en.
Samtidigt bedövande. Inget som skaver.
Jag ska ju hitta något intressant att berätta om. Samtidigt som jag susar fram genom Shangrila.
Jag bestämmer mig för att försöka bryta av atmosfären. Komma på andra tankar.
Letar fram ryska kompositören Shostakovich på Spotify som strax dundrar in i bilkupen.
Tar ett stopp i Björnlunda för kaffe och glass på ”Sternersborgs Choklad”, partner i ”väg223” Mycket gott och trevlig trädgård för intag.
En annan partner är ”Runnvikens Pensionat & Rekreation”. En lunch där kunde landa bra. Men tyvärr är det stängt för spontangäster.
Det var en avstickare från ”223” och på vägen dit hann jag uppfatta en gammal röd trävilla som annonserade ”Antik & Konsthandel” Jag bestämmer mig för att göra en närmare besiktning.
En man, 60 plus skulle jag tro, studsar fram runt husknuten. Matts Karlsson skulle det visa sig.
Äldre än jag trodde, född -48. Här längs vägen några mil från Nyköping driver Matts sedan årtionden affären ”Tre Sekler Antik & Konsthandel”
Jag får en god inblick i ett liv som konst & antikhandlare, från 80-talets stora mässor, till dagens kamp mot handeln över webben.
Men Matts tar det med ro. Han bor på övervåningen i det som från början var en Konsumbutik.
Knallar ner och öppnar på bekväma tider 5 timmar om dagen året runt. Utom jul- och nyårsafton. I stort sett.
Matts Karlsson
Jag fastnar för en glasskål från Reijmyre av Monica Bratt. Vi har en snygg röd glaskaraff i samma serie sedan tidigare. Den är rätt massiv så det röda drar nästan åt brunt. Fin karaktär.
I mitten av 90-talet hade vi på affärsresebyrån ett par kunder med ägarintressen i Reijmyre och vi fick då möjlighet att handla Reimyreglas till riktigt bra priser.
Mycket har vi kvar än idag. Mest grönt glas.
Monica Bratt var aktiv vid Reijmyre åren 1937-1958. Under den tiden hann hon sätta stark prägel på Reijmyres produktion och förde upp Reijmyre till ett av landets ledande glasbruk.
Tyvärr gick hon bort i sjukdom endast 48 år gammal.
Monica Bratt, foto: Bukowskis
”Vi kan väl säga 400 jämt” säger Matts och jag klipper till.
Färden går vidare längs 223:an ner mot Bråviken.
Foto: Bukowskis
Följer din färd på karta...
Intressant läsning.